Fredagskrönika!

Jag.

JAA! Jag har råkat ut för alla tänkbara tekniska problem de senaste veckorna så nu är jag expert på allt i från nycklar som kärvar, datorer som kraschar, ipod som hänger sig, ja rubbet. Fråga mig bara, allt går att lösa!!!

NJA! Herregud, det finns faktiskt "Tabitor " i verkligheten (se Mia och Klara). Gud vad härligt, eller? Ja, helt fantastiskt är det.


NEEJ! Orka vara så jävla förnuftig hela tiden. Jag blir så in i helvetes jävla fucking trött på teknikstrul. Aaah, så var det sagt.


Prickarna sprider sig på armarna, på benen, överallt. Kroppen stelnar till och fötterna är inte längre varma och mjuka utan stenhårda. Axlarna åker längre och längre upp och ryggen stelnar till.


Det är nu somliga blir inspirerade och njuter av att den varma sommarhetten är borta. En del börjar på nya jobb, startar en ny kreativ kurs a la keramik. Andra börjar träna och väcker kroppen till liv. En rolig kräftskiva avlöser en annan. Jätte kul. Verkligen. Men jag har tränat hela sommaren, gjort kreativa proejkt under hela semestern och gör det fortfarande. Så för mig blir det ingen nystart, snarare en fortsättning.




Jag stirrar på mina prickar. Gåshud. Jag fryser. Jag skakar. Jag spänner mig. Näsan är iskall. Det är inte sensommar, det är höst. Jag vinkar farväl till alla somriga ballerinaskor, tackar bikinin för ytterligare en sommar. Inser samtidigt att jag inte grillat en enda gång den här sommaren, ett dopp blev det kring midsommar och några somriga berusningar (läs fylla) hann jag dock med.


Jag skrotar min gamla DBS-cykel som jag haft sedan femte klass samtidigt som jag rustar upp mormors gamla hoj. Jag vecklar ut mitt paraply, det är lamt, men det är prickigt och har en volangkant nedtill. Tusan också, skorna läcker in vatten och det är inte september än.


Det som värmer mig mest är min trygghet. Den vaggar mig lugn, peppar mig med mod och lockar till skratt. Min alldeles egna trygghet. Min personlighet. Jag. Allt är bra i mitt liv. Jag förändras.