Bilderna tog jag sista semesterveckan i Hälsingland.
Det är nästan läskigt hur fort det går att tränga bort tankar och känslor för att sedan acceptera nuet. Jag saknar Hälsingland något oerhört. Det är ett landställe som vi åker till när vi är lediga och det är en obeskrivlig lyx.
Tomrummet efter att ha spenderat veckor där är ändå stort. Jag vill inte tillbaka till semestern. Jag vill bara vara där - i nuet under tystnad. Ha tråkigt, vanka omkring, bli rastlös, få ett ryck, sova lite, äta chokladpudding, titta ut genom fönstret, lyssna till forsen, höra regnet, titta på månen, få ett raseriutbrott på skafferiet för att man inte ser vad som finns där inne. När jag ska komma åt kaffepaketet längst in till höger river jag ner allt och man blir så fullständigt frustrerad.
Så reser tanken tillbaka dit jag befinner mig nu - hemma- i märsta. Jag trivs här också. Det är så fint, så mysigt, man känner så många fler här än i Hälsingland då kontaktnätet inte sträcker sig längre än till grannen. Fast ändå är det så smärtsamt mysigt att baka en paj och fika med hälsingegrannarna. Fnissa och få skrattanfall på skrattanfall.
För att i nästa stund prata om något mer allvarsamt, alldagligt. För en stund bryr jag mig inte om att visa mitt renoveringsprojekt och passera några dammtussar eftersom jag inte dammsugit på en vecka. Jag har inte tvättat håret på två dagar, bara badat i ån. Jag har inte stylat, bara plockat en bukett blommor och ställt på bordet. Hur mottaglig jag blir för spontantiet och ändå kan njuta av fikabesök. Så otroligt häftigt.
Skulle jag sitta hemma i Märsta med fikagäster i en dammig lägenhet, osminkad och med otvättat hår skulle jag inte kunna få ett skrattanfall. Jag skulle vrida mig av invärtes smärta över att inte representera något vackrare och perfektare tillvaro. Helt absurt men fullständigt sant.
Ja, alla tankar slutar att jag i fantasin är i Hälsingland. Jag lever där fortfarande fast jag lever här. Konstigt. Så kommer jag tillbaka till verkligheten. Jag må romantisera men magkänslan förmedlar blott ett enda budskap: Själen ska finna genomlycklig harmoni.
För den som läst mina ord och rader får nu veta att jag rensat blåbär idag tillsammans med mamma. Jag spilde blåbär på koftan och skorna. Men det gjorde ingeting. Jag har druckit vinbärssaft och påmint mig själv om att jag inte fotat någotning till bloggen inför veckan. Ooops, men inser att det inte gör någonting få ljuset fortfarande gör det möjligt för fotografering efter jobbet.
Njuter av att kunna titta på tv och vara avslappnad. Jag spänner inte en muskel och det tycker jag man kan sammanfatta med ett ord: respekt.
Det var allt.
Kram Madeleine
Kram Madeleine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar