Fredagskrönika!

"Vem ska agera städhjälp åt överbetalda akademiker?"

JAA! Joel Kinnaman på MQ:s rekalmpelare. En fröjd för ögat.

NJA! Gröt till frukost i all ära, men att diska kastrullen är lika jobbigt varje gång. Lyxproblem, ja ja ja, jag vet.
NEEJ! Så många sms som jag skickat fel den här veckan. Förlåt alla som blivit utsatta, jag har minst sagt varit snurrig.

Klassamhälle eller inte, att det finns stora skillnader mellan människor råder det ingen tvekan om.

Ja, alla kan utbilda sig, gå i skolan, läsa, skriva och bla bla bla.

Det råkar vara så att alla inte kan studera vidare på KTH och andra viktiga och imponerande utbildningar såsom Handelshögskolan till exempel. Vem ska då agera städhjälp åt dessa överbetalda akademiker?

Precis.

.

Alla yrkesgrupper är lika viktiga. Såväl chefer som gått på handelshögskolan/KTH/övriga utbildningar liksom  någon annan som studerat på gymnasiet och sedan börjat arbeta direkt. 

Värdet mellan dessa människor ser tyvärr betydligt olika ut.

.

Ett år sommarjobbade jag för att tjäna ihop pengar till min utbildning på ett företag som innebar att jag jobbade på många olika företag den sommaren. Eftersom jag skrev på papper om sekretess kan jag uttrycka mig så här:.

Ganska många gånger den sommaren var jag på ett välkänt mycket stort företag, låt mig säga att det är gigantiskt.  Befann jag mig allra högst upp i byggnaden var rummen  större än min lägenhet, golven var mjuka av heltäckningsmattor. Skrivborden var blanka och polerade. Utsikten över huvudstaden var bedårande. Här skulle jag trivas. Det var här de högsta cheferna arbetade. Alltså när dem inte var på affärsresor, långa affärsluncher eller andra viktiga möten. 

.

Tog man hissen till bottenvåningen och bytte hiss till en bunkerliknande sak kunde man åka till våning minus två. Där var gångarna trånga och känslan av kloak var ett faktum. Men så längst in i det gula skenet fanns ett murrigt litet rum med rangliga bord, en micro och några gamla nummer av tidningen Metro. Det var där, utan dagsljus företagets städare hade sitt personalrum. Det var deprimernade och fullständigt vedervärdigt. Jag led. 

.
De förtjänar dagsljus, luftkonditionering, ordentliga bord, bekväma stolar trots att de inte
gått på handelshögskolan, KTH eller blivit inslussad på arbetsmarkanden av sina föräldrar. 

.

Skulle någon av dessa vidareutbilda sig är det inte omöjligt att denne ändå blir utkonkurrerad av fröken eller herr medelklass.

Dennes banan började redan vid 17 års ålder då den fick sommarjobba på någon av sina föräldrars jobb. När denne sedan blev 18 fick den både körkort och familjens gamla bil när dem ändå skulle köpa en ny till sig själva.

När ynglingen sedan rest, sett världen under ett års tid och sedan utbildat sig på diverse universitet/högskola råkar föräldrarna visst ha någon kontakt som fixar in den nyutexaminerade typen på ett företag. Är det det som kallas för att lyckas i livet? 

.

Jag hoppas att ni som inte haft de bästa förutsättningarna är starka och tror på er själva!

Jag har jobbat som en dåre för att finansiera körkort, utbildning och samtidigt flyttat hemifrån. Jag har sökt alla mina jobb själv, skrivit mina egna ansökningar, gått på arbetsintervjuer, ringt runt och slutligen lyckats. 

.

Jag vet att många som studerar vidare, kämpar, pluggar, lever på marginalen och slutligen kommer att få ett toppjobb. Grattis till er, ni är jätte duktiga! Men glöm inte dom där nere på våning minus 2. Dom förtjänar det bästa!