Sommarkrönika!

Jakten på hjortron kräver en hink, stövlar och så lite andning förstås!

JAA! Katter är underhållande. Att dricka gammalt regnvatten från en skitig och jordig skål går bra. Men när man byter märke på torrfoder blir dom dryga och fisförnäma!

NJA!  Först tänkte jag avråda omgivningen att absolut i helvete inte sätta er fot på Jula i Uppsala för att jag blev så förbannat illa bemött av han den där snubben som typ passerat 45 och är hemskt otrevlig. Så tänkte jag på de unga tjejerna som jobbade i butiken som var oförargliga. Plus minus noll. Välj för guds skull en annan Jula butik än den i Uppsala.

 NEEJ! En vecka kvar av semestern, buuuuu!!!!!

Det finns guld. Det finns guld. Det finns guld. Det måste finnas guld därinne i skogen. Vill ha tag på massor. Inte för att guld hör till min favorit utan för att jag vill åt de små unika guldkornen.

Jag har aldrig kommit i kontakt med guld men har fått lära mig att det trivs i sur mark – i myren- utan träd på öppen mark. Sådär surt och stövlarna liksom klafsar fram sådär blött och segt.

Det dåliga samvetet för att man inte jäktar livet ur sig till att hinna till träningspass på Sats är som borta.

Här är det träning. Ett steg, två steg, massor av steg. Steg som kräver styrka och balans. Framförallt träning i att stanna upp. Bara en liten stund. En liten stund är bättre än ingen stund alls.

Jag hittar inget guld. Förstår inte? Alla förutsättningar i världen. Stannar upp, försöker använda fler sinnen än synen. Drar in luft, andas in och blir neutral.

Luktar. Lyssnar. Känner. Tar några kliv till vänster. Kafs klafs klafs i myren.

Hittar ett guldkorn. Ett till. Ännu fler. Börjar plocka. Attans. Tog inte med mig någon hink. Handen blir full. Kupar handen rund. Börjar plocka i nästa. Balanserar med två fulla händer och vänder tillbaka. Memorerar vägen. Den förbi de vilda hallonen som är stora runda med en underbar sötma.

Tänker på älg och björn. Egentligen är jag inte rädd. Så dum som människan är mot djuren så vore det kanske rätt åt människan om jag fick ett kok stryk av en björn, en älg, av en fågel eller om jag snubblar på en trädrot. Men det händer inte. Jag tycker om naturen - jag älskar den faktiskt.

Jag omfamnar den mentalt och jag får guld tillbaka i form av hjortron. Jag tackar. Traskar vidare. Det knakar, jag vinglar, jag balanserar och jag är glad över mina bär. Så glad att jag kommer att ge bort min hemmagjorda hjortronsylt till mamma och mormor.

Det är stunder som när jag får gå i skogen och plocka bär, om än under lite otålig omgivning som gör att jag kommer närmare min allra innersta kärna.

Jag tycker om att vara i mitt inre, där finns så mycket att upptäcka, fler hjortron, nya ideér, ny inspiration och ett helt liv. Det enda jag behöver komma ihåg är att andas. Sedan har jag hjortron i resten av mitt liv. Det enda jag kan känna då är tacksamhet.