Fredagskrönikan!

Varje fredag kommer jag att publicera en krönika för er... Det kommer vara lättsamt, personligt och kanske lite galet. Vem vet?!
JAA!
Att det snart är första advent, då får jag äntligen gå loss på julpyssel på allvar.
NEEJ!
Att hyresvärdarna inte tillåter mig att måla linoleumgolven vita. Inte ens anlita hantverkare till att göra det. Skäms på er gubbar! Tomten både hör och ser er.

Kvinnlig list slutade med ”sommarstugestil”
Att leva två kan vara slitsamt, i alla fall om man har två helt olika inredningsstilar. Precis det har jag och N. När vi träffades bodde vi hemma båda två. N i ett litet rum med knallgula väggar. Jag brukade ofta fantisera om hur man skulle kunna renovera rummet och göra det ljusare och mer compact living.

Jag å andra sidan bodde i ett hus med min mamma. I mitt flickrum hade jag ett ljust trägolv, lila väggar, höga vita lister och en vitlaserad trädörr med vackert handtag. På sommaren hade jag alltid skira spetsgardiner. Jag hade bestämt allt själv. Jag älskade att sy nya kuddar till soffan i vardagsrummet. Eller måla alla väggar vita i kontoret. Eller att riva ut en städskrubb och sätta upp lantliga hyllor i köket i stället. Jag har alltid blivit tillåten att vara kreativ och agera fritt (nåväl, här kan det förekomma viss överdrift). Ett lov tog jag hjälp av min mormor och morfar att måla om våra stora hallar på övervåning och undervåning. Låter helt galet när jag tänker efter att ett barn har en sådan längtan till förändring. Redan då höll jag på.

När jag träffade N vid sexton års ålder var inredning det sista vi diskuterade. Ett gemensamt hem låg långt borta. Men ack den kvinna som inte är listig. Dominanta och manipulativa kvinnor är det värsta jag vet. Däremot lite vanlig hederlig kvinnlig list beundrar jag mycket.
När vi gick på stan ”råkade” jag ofta säga något i stil med: ”åh titta vilket snyggt fat, ett sånt här ska vi ha när vi flyttar ihop”. Så höll jag på i flera år, jag har ingen aning om i fall N någonsin har reflekterat över det här. Jag ligger lågt.

Åren gick, vi höll ihop, vi tog studenten, tog körkort, pluggade vidare, jobbade och blev Vuxna på riktigt. Men så förvandlades N från att inte vara det minsta intresserad av sitt pojkrum till att faktiskt ha åsikt om varenda tallrik i den egna lägenheten.

”Nej nej nej, det här händer inte” tänkte jag, nu måste jag kämpa för varenda pryl. Jobbigt. Den ena konflikten avlöste den andra. ”Sommarstugestil” kallade N min vita lantstil. ”Opersonligt, skrikit och smaklöst” kallade jag N:s svarta stil med blå ljusslingor.

Helt plötsligt gav en annan person mig motstånd i mina inredningsplaner. Katastrof.
Men så vänder jag på problemet. Jag blev istället glad och väldigt tacksam. Min N är ung, kreativ och tycker det är jätteviktigt med ett fint hem och en modemedveten outfit. Yes! Jag har en riktig tiopoängare. Hur många män är så, förutom tv-profilen Ernst? Jag skulle säkert bli provocerad om N lät mig göra precis som jag ville utan en känsla för vad som blir bra. Eller om jag dessutom skulle bli tvungen att tala om för honom vad han ska köpa för kläder.

Sedan vi började kompromissa och uppmuntra varandras stilar har vi blivit glada och jättekära. Jag har precis i denna stund målat två balkongstolar vita, det är helt okej, så länge N får ha kvar de svarta stolsbenen. När jag i höstas insåg att det är jättefint med svarta ramar mot vita väggar blev jag stolt över mig själv. Vägen till det hemtrevliga är enkel men kräver kvinnlig list och kompromisser.