Fredagskrönikan!

Vurpor jag minns!
JAA! Stjärnorna på Slottet på SVT. Det roligaste som SVT visat någonsin. Jag skrattade hysteriskt och tårarna rann när Loffe Carlsson skulle leda lekdagen. Underhållning!
NEEJ!Go to hell till avundsjuk tystnad. Det är en skyldighet som partner, vän, förälder eller syskon att uppmuntra och berömma konstnärlig framgång till närstående. Så är det bara.

De finns tillfällen i livet då man gjort en rejäl vurpa eller sett någon annan göra det – sedan brister det. Ett hysteriskt skratt med smärtor i magen och andnöd. Min vän Cecilia skrattade alltid när någon skadade sig när vi var små. Hon förklarar det med att hon kan bli nervös och inte vet hur hon ska hantera vurpan.

Första vurpan, hemma på vår gata när jag var liten. Är hemma hos Cecilia och leker. Hon ska springa ner för trappan men snubblar på min fot och flyger handlöst. Tänk er någon som kastar sig ut för ett stup med armarna i luften.
”Aaaaaaaj”, säger Cecilia och börjar skratta men det övergår snart i desperata tårar.
Det gjorde ont, väldigt ont och hennes mamma får släpa ner henne för trappan.
Vi skrattar åt det än idag.

Andra vurpan är i femte klass. Vår musik och bildlärare Elisa var en äldre kvinna som överskattade sin förmåga i att hoppa hopprep. Eftersom Elisa var rastvakt ville hon bevisa för oss att hon också kunde hoppa in mitt i en snurr på eget bevåg. Det gick jättebra att hoppa in men sen hände något, hon ramlade, det var förmodligen jobbigare än vad hon trodde. Faktum är att hon såg ut som en liten köttbulle som rullade iväg i sin bruna mockajacka. Hon blev sjukskriven i två månader. Men det såg galet roligt ut och jag kiknade av skratt vid blotta tanken flera år efteråt.

Vurpa nummer tre, jag och Cecilia har skrattat mycket åt den här läskiga vurpan. Vi är små och lunkar sakta hem, vi passerar vårat gamla dagis och vid närliggande bilväg kommer en cyklist med full fart eftersom det var en lång nedförsbacke. Vi tittar på och ser honom försvinna bort i horisonten. En stund efter kommer hans kompis, inte fullt lika smidig men i lika full fart. Han sitter på cykelns stång. På något sätt slirar han till och ramlar av cykeln i full fart.
Just när han säger: ”Åååh jävlar” kan inte jag och Cecila andas, vi skrattar, vi skrattar och vi skrattar. Hela vägen hem skrattar vi. Bara jag tänker tillbaka på den tiden skrattar jag.

Sista vurpan, den roligaste vurpan, min vurpa. Ica Maxi. Grönsaksavdelningen. Vinter. Har kängor på mig och bollar med ett salladshuvud i luften på väg till kundvagnen. Tvärstopp. Duns, där ligger jag med och armar och ben isär i mittgången på Ica Maxi. Salladshuvudet rullar iväg. Pinsamt.