Fredagskrönika

"Hon var osympatisk, osocial och surmulen"
JAA! Till de dagar man får sova ut…aaahh, lovely.
NJA! Jag vill också handla billiga fryspåsar på Ullared, men hela sammanhanget känns som att åka på kryssning. Alltså ganska smaklöst. Men i alla fall, Ullared, here I come.
NEEJ! Att behöva stå och vänta på ett busshelvete i en halvtimme när det regnar, blåser, är kallt, sent på kvällen och mörkt dessutom. Prisa de dagar man har bil!!!!


Hon störtar! Hon störtar!
Det brummar och vingarna flaxar osäkert.
Hon klarar landningen på millimetern.
Den ljusgula undulaten Fia har nödlandat på gardinstången i köket. En meter rakt ut i luften, en meter av skräck, en meter av äventyr.
Den urusla flygaren var rund som en boll och tung som ett litet klot.

Hennes grådaskiga men ack så paranta undulatväninna Klara som hon delade fågelbur med var mästarinnan. Det fanns inte en enda flygning hon inte flög med stil, klass, säkerhet och elegans. Hon var osympatisk, osocial och en surmulen fågel. Flyga, det kunde hon.

Klaras kavaljer ”Pling” var knallgul, en liten sprätt, mycket social men hade stort självhävdelsebehov. Den smärta och pigga fågeln påminde mycket om författaren och den där ”babblaren” (oj vad munnen går på honom) Björn Ranelid.

Sist men inte minst, den tappre lille herren Putte. Den gröna sköna herren som var ursöt, snäll, tam, mesig och en toffel till den tunga ljusgula fästmön Fia. Oj, så han uppvaktade henne, han smörade och gjorde sig till. Han satt alltid på sin favoritpinne och flyttade inte på sig i onödan. Ibland kunde han tänka sig att flytta över klorna till ett människofinger. Det var precis som om att han tänkte: Har lillflickan fått sig fåglar får någon av oss ställa upp och leka tam. Nu är det jag, Putte undulat som träder in i den rollen.
Det tackar jag ödmjukast för lilla Putte.