Fredagskrönika!

Lite knä i skrevet och riva med naglar i ögonen håller våldsmän borta! Ha!

JAA! Att en helt vanlig måndag kväll få åka hem till Cecilia vid ett dukat bord. Det är verkligen underbart. Eller en vanlig tisdagskväll efter träningen hyra en romantisk komedi med N. Snacka om att man undviker mörkerdepression på detta vis.
NJA! Unga par skaffar småhundar som aldrig förr. Vad är det för fel på en stor härlig hund som kräver mycket motion? Är det för jobbigt att man måste lämna gångvägen i bostadsområdet? Eller måste man dammsuga för mycket? Skitsamma, jag vill alla fall ha en stor hund som vill följa med mig ut i skogen i timmar. Det är jag det.
NEEJ! Det är dåligt upplyst i vårt bostadsområde. Borde jag skriva en protestlista?

Tre timmar självförsvarsträning. Vi är peppade mentalt och fysiskt. ”Dont mess whit me” intalar jag mig själv. Vi är på språng och inga mystiska män kan skrämma oss för vi kan minsann försvara oss.

Coola till sinnet traskar vi ner i tunnelbanan på väg hem, upprymda med alla tankesätt, slag och sparkar som vi fått lära oss. Vi har till och med fått öva oss på att skrika. Toppen! Fast det är klart, vi vill varken se för upprymda ut och inte för kaxiga och provocerande. Nej, vi vill se så där rakryggade, uppmärksamma och respektingivande. Såna typer undviker våldsmän, det visar en amerikansk studie. Det har vi tagit till oss trots att det kommer "ända" från Amerika (viss ironi).

Några minuter senare. Stor mörk man erbjuder sig att hjälpa mamma med att stämpla biljett i tunnelbanan. Hon tar tacksamt emot hjälp.
Eller vänta…
Var det nu hon skulle ta upp händerna och med bestämd stämma säga: ”STANNA...GÅ…NUU…”
Var det nu hon skulle sätta en knä i skrevet, göra en boxnings”uppercut”, riva i ögonen och för full hals skrika: ”Jag behöver hjälp” ?

Nej det var inte nu. Det är nu man tacksamt tar emot hjälp för att komma igenom tågspärren. Sen är det radarn på: Ingen förföljer mig va?, för då….