Fredagskrönika!

"Du spinner tyst.

Jag älskar dig tyst."

JAA! Kan inte alla här önska mig lycka till inför lördag? Pirrigt. Jag kanske träffar mannen i mitt liv då. Mannen med ett stort jävla E. 
NJA! Trist när människor helt plötsligt försvinner ur ens liv bara för att det tar "slut" med en kille. Man har inte bara tyckt om en kille utan alla människor runt omkring också. Då blir det i och för sig extra kul när man väl ses. Om man ses. Det gör man väl. Så småningom. Förhoppningsvis.
NEEJ! Det spelar egentligen ingen roll vad andra tror om mig. Bara för att man skriver något fint, lite kärleksfullt så betyder det inte att man är deprimerad. Det betyder snarare att jag accepterar mina känslor och tankar för att sedan fortsätta med mitt liv.
.

Hur får man ett  bra "avslut" på en kärleksrelation?

Går det?

Ska man träffas en sista gång, tacka för de åren som varit, önska varandra lycka till och sen skaka hand? Kanske till och med säga: "Jag förlåter dig" även fast man i det mest sårbara stadiet inte alls förlåter. Man vill snarare skrika och gråta helt hysteriskt på samma gång. I en svag stund vill man kanske skjuta sig själv i huvudet också. Bara för att det vore så skönt att dö.

.

I det där "avslutet" säger hjärtat istället: Älska aldrig någon annan mer än du älskat mig. Jag var faktiskt först, jag var faktiskt den enda för dig, jag var ju den rätta.  Trots att du valde bort mig, trots att du inte vill ha min kärlek längre. 

.

Jag vill inte längre ha din kärlek.

Jag vill snarare ha någons kärlek.

.

Dom allra finaste minnena tillsammans med dig sparar jag inombords. Det är inte våra minnen, det var våra minnen. Jag blir mest ledsen när jag tänker på det eftersom dom är så fina, så roliga och så kärleksfulla. Jag kommer aldrig dela med mig av dessa minnen, dom är alldeles för heliga. Ingen annan skulle ändå förstå.

.

Så många år det tar att ge bort sitt hjärta till någon och så få veckor det tar att glömma bort hur rösten låter på den som faktiskt fick den finaste gåvan någonsin - mitt hjärta. 

.

Jag kan höra rösten sjunga till det ständiga gitarrspelet, jag kan höra rösten säga "hej sötis" i telefon, jag kan höra skrattet och jag kan höra suckarna.

Jag kan se kroppen framför mig, varje centimeter är memorerat i mitt huvud eftersom jag sett den så många gånger.

.

Jag kan känna din hud, skäggstubbet som sticker när jag smeker min hand mot din kind. 

Du spinner tyst.

Jag älskar dig tyst.

.

Men nu, nu är rösten borta. Jag hör den inte längre. Jag kommer inte ihåg den.

Det är nu jag börjar glömma.

.

Du känner inte mig längre och jag känner inte dig. Så konstigt. Vi känner inte varandra. Två främlingar fast ändå inte.

.

Jag är förändrad och jag förändras. Jag förlåter. Jag älskar. Jag går vidare.

Tack.

För allt.

Kärlek.

Hejdå.