En ny vän. Ett nytt liv.
Text: Linda Bernklint
JAA: Självinsikt!
NJAA: Ovissheten om vad som komma skall...
NEEJ: Halsont när man är glad och helst vill skrika hejj vilt!
Drygt ett år har gått sedan jag kastade mig ut från stupet. Var är fallskärmen? Livlinan? Det här kommer sluta illa. Kommer nog aldrig landa oskadd.
Min livskamrat är borta. Min sambo. Min trolovade. Min älskade. The love of my fucking life. Eller? Jag vet inte. Han kanske var det en gång i tiden, men på sistone – ett beroende. Något tryggt att klänga sig fast vid för att inte behöva stå ensam. Fy fan för att stå ensam!
Jag klänger och klänger och nästan naglar mig fast vid något som är dött. Hatar mig själv för att jag är så svag. Jag vill ju inte egentligen, vill inte bråka varje dag, vill inte vara irriterad varje dag, Vill inte, vill inte, vill inte.
Men på något sätt måste jag, behöver näringen! Näringen i form av närhet och bekräftelse. Jag kan inte bekräfta mig själv - jag är inte värdig och behöver någon annan som kan göra det åt mig.
Jag sitter ju här och gråter floder, alltså måste jag finnas? Jag MÅSTE bekräfta mig själv och måste hålla huvudet ovanför vattenytan. Jag ska bestämma mig nu, jo, jag har bestämt mig. Jag ska bryta mig loss och se vilddjuret rätt i ögonen och skrika: ”F U, Självdestruktiviteten!!! Jag vill aldrig, aldrig, aldrig se dig igen!”
Jag gör det men allt känns fortfarande ensamt och svårt. Ingen förstår.
Så står HON där en dag. M. Hon gråter först men växer fort och blir stark. Mycket fortare än mig. Jag har sett henne så många gånger förut, men det är ändå en ny människa som står framför mig. Vi pratar. Lyssnar. Skrattar. Gråter lite. Men bara lite. Vi växer tillsammans, för vi ser varandra för vad vi är och vi förstår varandra fullt ut.
Du och jag, jag och du…
M säger kloka saker och jag lyssnar och lär. Lär mig älska mig själv som aldrig förr. Hon tycker att jag är duktig. Är jag det? Aldrig tänkt så förut. Jag vill vara duktig! Lever fortfarande på att människor uppskattar vad jag gör. Jag älskar att få bekräftelse, precis som alla andra.
Skillnaden från förr är dock att jag ser på mig själv med andra ögon. Jag kan utbrista: ”Det där gjorde du tamejfan bra, Linda!” Jag kan andas. Jag kan tänka. Jag kan skratta. Jag SKA fortsätta skratta! Note to self: ”Se aldrig bakåt, tänk alltid framåt, va alltid uppåt!”(Yrrol).
Fallskärmen har vecklats ut och jag har landat säkert med båda fötterna på jorden. Hjärtat fick sig en törn, men det klappar nu hårdare för kärleken än någonsin! Jag kommer överleva… och jag ska fan göra det på ett snyggt sätt också!
M – Madeleine (Fina, vackra, starka Madeleine)
Linda Bernklint
5 kommentarer:
Duktig du är på och skriva gumman!! <3 //Mikaela
Godmorgon!
Har nyss ätit en frukost med mina finska gäster.
Man är ju lite smått beroende av bloggen så jag var bara tvungen att kika in på it en stund.
Ingen aning var du kan hitta en sån jacka. Odd Molly kanske har något fin!!
Underbar krönika!! En sann vän du hittat.. Väldigt fint skrivet!
Ha en trevlig helg! Kram kram!
Fint skrivet! Känner igen mig själv i texten. Gick igenom en jobbig separation för ett par år sedan och jag blev någon jag inte kände igen. Livet raserades och marken försvann under fötterna. Svårt att glömma det gamla och ville inte se faktum... Men så småningom så har man plockat upp bitarna och byggt upp sig igen. Nu har jag träffat någon som verkligen visar mig hur ett kärleksfullt förhållande ska vara♥ Madeleine verkar vara en toppenvän:)
Fantastikt fint och ärligt skrivet! Önskar dig Linda och Madeleine ett fantastiskt, roligt och busigt år! Go girls go!
Kram Selma!
Tack för dom fina kommentarerna, alla! Pöss.
Skicka en kommentar