Fredagskrönika!

"Du var bara någons flickvän"

JAA! Jag är riktigt stolt över mig själv. Jag är stolt över det liv som jag byggt upp helt på egen hand. Vänner, nya bekantskaper, ett socialt liv, jobb, blogg, text, upplevelser, kärlek. Allt genom att jag är jag hela tiden. Jag intar aldrig någon roll, jag är sann och det ger utdelning. Stolt!

NJA! En gång i tiden tyckte jag att Rikard Sjöberg på tv4 var snygg. Idag tycker jag mest han ser frireligiös ut. Fast jag klandrar honom inte - han är ju bara människa.
NEEJ!  Jag tycker bussar som är två turer sena åtminstone kan be om ursäkt i högtalarna vid slutstationen. Men icke. Inte ett knyst blott ett hjärndött ansiktsuttryck. Det här är nästan insändarvarning. Å herregud, börjar jag bli inskränkt?

Jag ser dig på T-centralen. Jag glömmer helt bort vad du heter trots att du varit i mitt hem, ätit och avnjutit mina bakverk. Tänker febrilt. Vad heter du vad heter du vad heter du???
Jag minns inte. Jag minns inte ditt namn men jag minns dig.
Jag tänker att jag vill gå fram och säga hej, stryka min hand över din arm, ge dig en kram, se dig i ögonen och berätta att jag är glad att se dig. Vi träffades bara två gånger. Men du var så stark, så tuff, så gullig, så rar, så kärvänlig med katter. Kvinnlig. Du var kvinnlig.

Jag gillade verkligen dig då för lite mer än ett halvår sedan. Jag gjorde det. Då var jag mer fördomsfull, bar på mer ilska och frustration. Idag är jag genomlycklig, harmonisk, dömer inte en själ, öppensinnad och varm. Hela jag utstrålar glädje.

Du var bara någons flickvän så jag vågar inte riktigt gå fram. Eller jag vågar men orkar jag? Nej, jag orkar inte. Det är två minuter och 42 sekunder innan tåget går. Jag parerar, går med bestämda steg. Vinterskorna är tunga, jag klampar fram, inga snabba lätta springande steg som i de vita "conversen" eller feminina ballerinaskorna.

Jag tittar på dig med öppen blick, ser du mig ska jag le igenkännande. Ser du mig inte ska jag bara gå förbi. Du har varit hemma hos mig, i mitt hem, i min blogg, vi har  pratat om ytliga men trevliga saker. Men nu passerar vi varandra likt två främlingar. Du ser mig inte. Jag bara fortsätter.

Jag kastar mig till höger, till vänster, slår i med kassen i någons ben, blickar ursäktande, blippar mitt sl-kort i spärren rutinerat. Har åkt pendeltåg alldeles för mycket. Lyssnar på musik, läser böcker, tidningar, skriver dikter, skriver den här krönikan, skriver dagbok, skriver sms, ringer telefonsamtal, sitter i telefonkö, mediterar. Jag gör allt och inget på tåget.

Det är lite folk idag, vad nu? Är alla rädda för att tåget ska smälla. Terrorattack. Tänk så händer det på tåget. Fan. Jag som åker så mycket tåg och tunnelbana. Linjer hit och dit, kors och tvärs reser jag genom stan. Ojojoj. Jag vill inte dö. Om tåget ska sprängas så låt mig slungas ut och landa på en åker där jag kan landa på rygg, blicka upp mot himlen och vara helt oskadd. För att typ universum och jag blir ett med varandra och på så vis blir jag odödlig. Just nu känns döden nära men låmgt borta. Jag lever nu och jag älskar att leva. Jag kommer att leva länge. Jag kommer bara bli klokare.

Jag kommer på vad du heter och jag kan komma ihåg hur det luktar hemma hos dig. Gud, vi känner verkligen inte varandra. Vi två var bara någons flickvänner. Men det spelar ingen roll för jag gillar din energi på något vis. Den är fin och stark. Du gav mig ett uppslag till en krönika och det gör mig återigen tacksam.