Fredagskrönika!

"Det är inte fredag natt med för mycket sprit och för lite mat i magen"

JAA! Julledigt några dagar. YES! Plus att jag verkligen gillar Sveriges Radio.

NJA! Någon sa att jag passar bra i glasögon. Kanske borde jag skaffa nya läsglasögon? Eller? Ska jag? Ska jag inte? Va? Ja. Nej. Jag vet inte. Äsch.

NEEJ! Det råder bildkaos i min dator. Ingen struktur bland alla miljoner bilder. Jaaahaaappp. 

Men hur kommer det sig att jag ligger på golvet i badrummet, andas, fingrar lite på duschväggen och tittar framför mig med tom blick? Det är snusprillans fel.

För visst njöt jag av att ha honom liggandes på mig. Känna huvudet mot bröstkorgen, bli lite röd på huden av det stickiga men behagliga skägget.  Hans andetag blir tyngre liksom huvudet - han somnar. Andas lugnt, jag andas lugnt, vi andas lugnt - tillsammans. Tittar på honom - han är så fin.

Ålar mig ur, lägger mig bredvid och iakttar ansiktet. Memorerar varenda millimeter och sparar det till tillfällen vi inte är tillsammans.  Blicken fastnar vid läpparna. Pussvänliga och alldeles perfekta. Diggar. Hejdar mig, hejdar mitt pussryck och låter honom sova. Bäddar in honom i två filtar istället. Tassar försiktigt upp, släpper honom inte med blicken. Om han vaknar vill jag möta honom med en blick. Min blick. Jag vill le och säga "hej". 

När han vaknar tittar jag på honom och han är fin när han vaknar. 

Han åker till affären för att köpa middag. Jag stannar kvar. Bakar bröd och bloggar istället. Han kommer tillbaka och har glömt köpa maten. Oj då. Men han har köpt en apelsin och nejlikor i affären. Han börjar trycka in nejlikor i apelsinen för julstämningen. Charmigt.

Vi äter middag ändå. Vi skrattar, vi pratar, vi tittar på tv och pussas mellan tuggorna. Ljusen har varit tända sedan frukost.

Vi går en promenad, inte lika lång som kvällen innan men ändå. Vi försöker välta omkull varandra i snön. Han lyckas direkt men jag får kämpa en stund. Jag lyckas fälla honom men fäller mig själv på något vis. Hinner inte ta emot mig själv utan faller handlöst i snön. Ansiktet först. Får inte luft. Skrattar ändå.

Jag dukar upp fika på ett fat medan han häller upp kaffet. Jag tar den lilla koppen och han mellankoppen. Jag med en skvätt mjölk och han utan. Vi fikar, vi mumsar, vi pratar, vi tittar på tv och så pussas vi igen. Han tar fram snuset.

Jag sneglar på snuset. Tänker: varför inte.

Har hunnit med några prillor under hösten. Bara för att prova. För att känna något överhuvudtaget. Jag har inte känt ett dugg. Inte ett rus, inte en spykänsla, inget gungeligung, ingenting. Nu gör jag inget annat än känner. Tycker om att känna, det gör att tiden går fort men också väldigt långsamt.

Jag myser i soffan och gosar in mig i hans närvaro. Upprepar hur mycket jag tycker om honom, hur mycket jag trivs och hur mycket jag bara vill att det här aldrig någonsin ska ta slut. 

Jag blir varm i kroppen. Jag börjar må illa, jag börjar må väldigt illa. Tar ut snuset och lägger det på ett tomt after eightpapper. Jag börjar må så illa att jag vill stoppa ner halva armen i halsen och spy. Oj vad jag mår illa. Jobbigt. Ska jag våga gå och spy? Ska jag gå in i badrummet, fälla upp toalettlocket och hulka hemma hos en människa som jag är helt kär i?

Kan man göra så?

Jag hade en klasskompis som var på biodejt med en kille. Hon spydde på bion men han hånglade med henne ändå. Trevligt men lite lite äckligt tycker jag. Fast dom fick sina biopengar tillbaka. Det var bra. Sen blev hon lesbisk och han knarkare. Så kan det också gå.

Han erbjuder sig sina tofflor så att jag kan ta luft på den snöiga balkongen. Jag tackar ja. Gör en avstickare. Lägger mig på golvet i badrummet som så många gånger förrut. Stirrar rakt framför mig. Det är inte fredag natt med för mycket sprit och för lite mat i magen. Det är söndagkväll - en latdag med tupplur, mat, fika och snus.

Hasar mig upp, lägger mig i hans knä. Jag börjar skratta åt mig själv - åt att jag ligger helt illamående mitt i denna kärlek. Jag blir glad och tacksam för det blev ju faktiskt en krönika.

Snusprillan!