Fredagskrönika!

"Vem fan vill läsa vad den där böghoran skriver?" var det någon som tyckte.

JAA! Jag vill dansa. Dansa dansa dansa - det är lycka.

NJA! Promenerar i Sollentuna efter ett restaurangbesök med Cecilia. Hon skrattar gott när hon berättar om alla hon sett göra roliga vurpor den här vintern. Hon själv hasade nedför trapporna i Upplands Väsby och det har vi redan skrattat klart åt. Nu behövde vi nytt stoff. En kille mitt inne i stan utmärkte sig särskilt den här vintern enligt Cecilia. Han stannade i luften innan han smällde rakt i backen.

- Var det en sån där Iphonekille? frågar jag

- Ja, det var det, svarar Cecilia.

- Ja, men då var det rätt åt honom, säger jag.

Imorgon hämtar jag ut min Iphone, då är det rätt åt mig och jag ramlar. Jag bjuder på det. Förra årets show gjorde jag nämligen mitt på plattan då jag halkade och min klänning åkte upp och jag hade bara tunna strumpbyxor på mig och mina knän skrapades upp. Jag blev så ställd att jag stod/låg kvar i samma position medan människor passerade mig. Tänkte på Cecilia. Vad hon skulle ha skrattat. Jag också, om det inte vore så att jag blottat arslet för halva stan. 

NEEJ! Det är ett mentalt stressmoment när tåget är fem minuter sent. Hinner jag med bussen? Hinner jag inte? Hetsigt. Jag gillar det inte. Därför promenerar jag hellre.

Jag är jätte pigg ena dagen och jätte trött den andra... fast det kan jag inte skriva en krönika om tänker jag.

Tänker istället på mina vänner som lyssnat när jag febrilt babblat, ältat och agerat kors och tvärs vecka till vecka. Tålmodigt har dom lyssnat, förstått och peppat mig i vilket beslut jag än har tagit. Blir fascinerad. Jag gör alltid det som är rätt för mig, det räcker för mina vänner. Coolt, fast jag kan inte skriva en hel krönika om det, tänker jag.

Tänker på fenomenet kärnfamilj. Det finns inte längre någon stereotyp kärnfamilj säger någon överambitiös typ från Universitet. Men det finns det visst hävdar jag med bestämdhet. Jag vet vad en kärnfamilj är men jag har aldrig känt vad en kärnfamilj är. Jag tror mig veta att det är något mycket tryggt, roligt, kärleksfullt, irriterande men samtidigt väldigt mysigt och socialt. Fast det kan jag inte skriva en hel krönika om, tänker jag. Har ingen erfarenhet.

Jag är blockerad i mitt skrivande igen och det blockerar mig ännu mer. Jag ska  få bort mina skrivblockeringar och börja göra mina skivövningar varje morgon, om jag nu inte vore så blockerad. Men å andra sidan kan jag inte skriva en hel krönika om att vara blockerad. Jag är för blockerad för det, tänker jag. Undrar förresten hur många gånger jag använt mig av ordet blockerad i det här stycket? Svaret är sju gånger.

Tittar på första avsnittet om Lycka av hon den där Hellquist. Blir inte nämnvärt berörd utan uppmärksammar att programmet mestadels spelas in i en bil. Tycker det känns lite torrt. Men jag ser klart hela programmet i alla fall. Fast jag gillar den där Hellquist så jag kan inte skriva en hel krönika om det (förlåt mig) vedervärdiga upplägget.

Tänker att jag istället kan skriva om hur jag blev feminist vid 15 års ålder efter att ha läst boken "Fittstim". Eller berätta om hur populär min öppna dagbok var på Lunarstorm när jag var 15 år. Hur jag skrev om feminism, smycken, nya jeans, kladdkakor, varför en del bajskorvar flyter och andra sjunker, eller om spermakladd i trosor, demonstrationer som jag och mina killkompisar var på, om hur jag verkade vara den enda som inte kände mig ledsen när Astrid Lindgren dog och hela landet var i sorg. Jag skaffade pojkvän, blev kär, blev svartsjuka - kände hat, kände kärlek, slutade äta kött och sände radio efter skolan.  Jag provocerade genom att vara rara Madeleine i skolan men också tuffa Madeleine med skinn på näsan bland killkompisarna. "Vem fan vill läsa vad den där böghoran skriver", var det någon som tyckte i skolan. Det var mest någon som inte betyder någonting. Det kan jag inte skriva om idag. Idag är en ny dag idag är det fredag. Fredagar är lyckodagar! Det har jag bestämt!