Fredagskrönika!

"Jag har iakttagit dig och nu har jag rätt att få veta vad du snaskar på. "

JAA! Jag älskar helger. Speciellt frukostarna. Heligt kan man säga.

NJA! Det är kul med min nya iphone, men hur närmar man sig den? Vi är blyga för varandra så här i början. Vågar inte riktigt. Jag har i alla fall gått in på bloggen med den, vill inspirera och göra mig till. (viss ironi)

NEEJ! Jag blir galen när man har tre centimeter kvar att sy och så börjar undertråden till symaskinen krångla. Jag orkar inte ens. Bara lämnar den där och låter den tjura ifred. 

Jag åker samma tåg som en man med fyrkantiga glasögon och färgglad halsduk morgon och kväll. Han är nog 56 år gammal. Tror jag. Han läser alltid och ofta snaskar han på något. Jag undrar på vad. Av munrörelserna att döma ser det ut att vara solroskärnor men det kan också vara något helt annat. Jag brukar iaktta honom en stund. Han har aldrig sett mig. Hans blick tittar alltid ner, han verkar intresserad och upptagen av papper framför sig.  Han verkar inte det minsta trött. Sover han middag på jobbet? Undrar om det är siffror eller bokstäver som intresserar honom?

Han är inte ekonomitypen - det syns på långa vägar. Snarare litteraturtypen, historia kanske? Varför betraktar inte han sin omgivning? Lever han inte i nuet?

Kanske ska jag stryka min hand över hans arm och fråga vad han tuggar på? Säga som det är: "Jag har iakttagit dig och nu har jag rätt att få veta vad du snaskar på. "

Ser en annan tjej som alltid röker dagens första cigarett på perrongen. Hon är klädd i mörkblå dräkt, stram hästsvans, snygg, vackra former men allvarsam. Hon brukar ha olika sorters strumpbyxor. Jag brukar lägga märke till när hon har bytt och vill ge henne beröm för att hon försöker och lyckas göra sig fin. Strikt klädsel, roliga strumpbyxor, hon gör det bästa av situationen och jag förstår henne. Vi observerar men bryr oss inte nämnvärt om varandras existens.

Skulle vi stöta ihop i Kina kanske vi skulle hälsa glatt och igenkännande på varandra. Konstigt egentligen.

Upphör han att leva i nuet bara för att han inte observerar mig? Nej.

Sluter mina egna ögon och då lever jag mer i nuet än med mina blotta ögon. Harklingar blir tydliga, klackar som krossar ett gruskorn, prasslet från morgontidningen, dragkedja som krånglar och pyset från vattenflaskan Loka. Blott mina sinnen gör mig närvarande och ögonen förblindar.

Sluter mina ögon och blir ett med nuet. För en stund. Känslan. Närvaron.