Fredagskrönika!

"Hej, jag heter Madeleine, jag känner mig utsatt och otrygg för jag har blivit kallad hora"

JAA! Att vara hemma. Jag älskar att vara hemma. 

NJA! Det är ganska mycket som är nja just nu. Jag vill väl precis som Ernst egentligen bara vara hemma, ta på mig raggsockor, brygga kaffe, möta tystnaden och låta skägget växa. Nja, nåväl, det sistnämnda är inte livsnödvändigt.

NEEJ! Det finns riktigt löjliga saker jag kan haka upp mig på. Som övergångsstället med trafikljus vid tågstationen. Det tar evigheter att slå om till grön gubbe vilket resulterar i att jag missar tåget. Två minuter är väl ingenting. Jo två minuter är allt i kollektivtrafiken. Tyvärr. Gaaaah!!!

"Din hora, din hora, hora hora hora, du är en jääävla hooora, hora" blev jag kallad igår.

Jag vet att det är ganska vanligt att tjejer blir kallade "jävla fitta" och "jävla hora". Jag vet det. Jag förstår det. Men jag har inte känt det. Jag trodde absolut inte att jag skulle få uppleva det på jobbet. Jag vuxen. Han vuxen. Jag god. Han ond.

Nu har jag känt det. Upplevt det.

Jag har tränat mentalt och fysiskt självförsvar eftersom jag har förstått att jag måste det. Jag vet också att jag alltid kan ringa 112 och jag har polisens telefonnummer lättillgängligt i mobilen. Jag vet att det är bra med självförsvarsspray och dylikt så därför har jag skaffat det. Jag vet att det är bra.  Men jag har aldrig känt att det är bra. Aldrig behövt känna det.

När jag umgicks med mina killkompisar när jag var 15 år blev jag aldrig någonsin kallad för hora. Jag fick alltid skjuts med en moppe fram till dörren eller följe fram till ytterdörren. När jag åkt taxi hem mitt i natten har bilen stannat tills jag låst upp dörren. 

Han kommer in. Igen. Tredje eller fjärde gången. Jag agerar blixtsnabbt.

Jag: "Du ska gå härifrån nu, GÅ". 

Han går inte. 

"GÅ NUU". (tänker på södermalm, hur vi skrek, slogs och tränade mentala övningar i självförsvarskursen). Jag gör precis som vi fick lära oss. Det hjälper. Han vänder på klacken. Precis som förra gången. Gången innan det. Och gången innan det. Men känslan efteråt, den är fruktansvärd. Känner mig urlakad, tom, jätte rädd, ledsen, utsatt, vill bara hem, låsa dörren och inte längre möta världen.

Han bara går. Jag har på flera meters avstånd markerat att det inte är okej att vara här. 

"Nu går du härifrån, NU, respektera vad jag säger. GÅ", säger jag. 

Nu skakar han på huvudet, tittar på mig som om han ville förnedra mig, men det går inte. Jag tittar iskallt. Integritet. Auktoritär. 

"Din hora, din hora, hora hora hora", säger han.

Han stänger dörren. Han öppnar den igen, sticker in ansiktet.

"GÅÅ" säger jag allvarligt, bestämt, lugnt.

"Du är en jääävla hooora, hora", säger han.

Jag har läst på om kampsporter, särskilt en som jag vill börja utöva själv. Där grundtanken är att man ska undvika strid. Jag vill strida. Nu vill jag slåss och därmed förtränga mental och kroppslig kontroll. Jag kontrollerar mig ändå för jag har tydligen "bara" blivit kallad hora. Det var inte roligt. Det var hemskt. Fruktansvärt faktiskt.  Plastar in min smörgås och lägger den i kylskåpet. Tappade aptiten fullständigt. Känner mig väldigt utsatt. Känner mig fruktansvärt utsatt. Och rädd. Jätte rädd.