Fredagskrönika!

"Nu möts vi,

vi två,

i drömmen"

JAA! Sara. Sara. Sara. Sara. Älskar att krypa ner under mitt täcke, sprätta upp kuvertet och vända pappersblad och låta ögonen svepa igenom bokstäverna. Saras handskrivna brev.

NJA! Det verkar vara så jävla fel att vara född på 80- och 90-talet. Fult! Vidrigt! Men att vara född på 70-talet är tydligen ganska hippt. What the fuck?"

NEEJ! Den politiker som bara vågar hävda att det är rimligt att man ska orka ta sig till jobbet år ut och år in med pendeltåg är helt jävla dum i huvudet. Den psykiska ohälsan är oundviklig. Bryter snart ihop.

De unga kvinnorna är vackra, glada, vänliga och tittar på mig med kärlek. De har vackra pärlor runt halsen, klänningarna är långa i ljusblått och gult. Håret är uppsatt eller hänger svallande långt och glänsande mot den bara ryggen.  Jag är också vacker och finklädd, jag är där för första gången och är osäker. Jag är en av dom fast ändå inte.

Snabbt gör sig alla dansparen redo för dans. Han lägger armen om min midja, ett konstigt men perfekt grepp. Har aldrig sett det i Lets Dance.

"Vad gör jag av mina armar?" frågar jag osäkert.

"Följ bara med", får jag till svar.

Jag är ny och därför möts jag av uppmuntrande leenden. De vackra klänningarna i ljusblått och gult ler. De är kärleksfulla, jag känner det. Jag känner deras uppmuntran.

Så jag slutar tänka på mina armar och följer med som jag aldrig någonsin följt med tidigare. Jag glider fram på dansgolvet som om jag inte gjort något annat. Dansstegen är inte steg. Dansen är en mjuk rörelse framförd med en känsla av harmoni och kärlek. 

Blir förvånad över att han för mig så bra, jag förstår inte hur han lärt sig dansa så. Men jag struntar i det, det spelar ingen roll. Jag bara svävar fram över golvet,  snurrar och känner mig som en ängel. Han snurrar också. Jag ler och känner mig glad. Det här är rätt och här ska jag vara.  Så bra det känns att sväva lätt. Är det så det känns när det är rätt?

Jag drömmer aldrig om honom. Nu möts vi, vi två, i drömmen. Är han där på riktigt? Det känns så. Känslan var kärlek. 

Jag vaknar. Har sovit med kläder, täcke och två filtar, elementet står nära sängen och är skruvad till max. Somnar kall och vaknar varm - det är en behaglig känsla. Mysig känsla. Kärleksfull känsla.

Vill du lyssna på fredagskrönikan istället? Jag har spelat in den i ljudformat, varsågod: