Fredagskrönika!

"Lyckan finns här. Livet finns här. Till och med framtiden finns här Jag finns här."

JAA! På tisdag ska jag äta en stor semla med kardemumma och mycket mandelmassa. Mmmm....

NJA! Livet känns njaaaa...

NEEJ! Magnus Uggla slutar med radio. Trist. Han som skänkt mig så mycket skratt.

Allt och inget hinner hända på en vecka. En vecka. Blondinbella figurerar som kronprinsessan Victoria på omslaget av Vecko Revyn. Bloggaren Michaela Forni har klippt page Fast det är inget av betydelse för min del - bara vardagligt tidsfördriv. Jag måste få lov att säga att jag gillar Michaela, hon skriver vackert och magiskt om ämnet kärlek. 

Jag klickar runt, skriver mail, plockar bland saker, förbereder praktiska saker i mitt liv, söker på internet efter det ena och det andra. Planerar och skriver listor. Eftersom jag gör allt som står i min makt för att fördriva tid så att jag slipper känna så avverkar jag listorna alldeles för fort. 

Allt som händer gör mig illamående och tom. Samtidigt är jag lika stark som alltid och fortsätter bara att leva. Fast egentligen vill jag sätta mig på tvären och strejka. Så vill jag få betalt för det också. Jag får verkligen lust att ställa mig mitt i Märsta med en megafon och utropa mitt livs kärleksförklaring. Vad hjälper det? Det är väl bara pinsamt. Fast det kommer något gott ur allt har jag försökt pränta in min känslomässiga jävla skalle den här veckan. Så det vore kanske en god idé ändå för jag kanske får åka polisbil då? 

Fast bakom den obstinata fasaden vill jag ligga i soffan, skratta så där hjärtligt, pussas, dricka äppeljuice och titta på Solsidan. 

Jag får glädjande besked som gör mig inspirerad och glad, saker och ting sker i helt rätt riktning. Men ändå...stannar upp, trycket på bröstet blir för påtagligt. Förstår inte hur länge jag ska orka låstas. Orka skriva om hur man blir lycklig när hela själen egentligen känns olycklig.

Fast så är jag inne på bloggen och allt känns som vanligt igen, det känns bra, det känns lugnt. Jag andas en stund. Tittar på mobilen. Inget sms. Tomt. Dött. På vägen hem brukar jag titta på en bild av healaren Eric Pearl för att jag desperat tror att han ska sända goda energier till mig. Snacka om desperat. Sedan tittar jag slaviskt på "Det okända" och önskar att jag också hade sällskap av några spöken att tala med. 

Katten Melina ligger på min mage och Malou på huvudkudden bredvid min. Så kärleksfullt. Det är väl det här om något som egentligen borde kallas för healing.

Gräv där du står, gräv där du står. Lyckan finns här. Livet finns här. Till och med framtiden finns här Jag finns här. Häftigt. Jag förstår det.

Kärlek.

Vill du lyssna istället? Jag har spelat in krönikan i ljudformat också, varsågod: