Fredagskrönika!

Att flytta från Märsta - återvända och hitta 

l y c k a n !

JAA! När jag kommer hem till min vän Linda och hon står i dörröppningen och ropar: "Maaaaddeee" och kramar mig. Mysigt. Sen får jag en bullpåse med mig hem. Gulliga vän som förtjänar årets: JAA!

NJA! Jag? Skriva om Märsta? Hahaha. Aldrig! så hade jag sagt för några år sedan. Nu tycker jag helt annorlunda och älskar det!

NEEJ! Jag har försökt tänka diplomatiska tankar om musikanten vid en tunnelbanestation i Stockholm varje morgon. Nu går det inte längre. Sångrösten lika fruktansvärt ostämd som gitarren. Teckningarna väljer jag att inte ens kommentera. Jag bara observerar, passerar och låter det falla ur tanken. Borta.

När världen blir stor och liten samtidigt. Världen kändes liten och blev större när jag lämnade Märsta. Platsen jag är uppvuxen på.

Världen blev liten och Märsta blev stort när jag flyttade tillbaka några år senare.

Nu ser jag det lilla i det stora och det stora i det lilla.

Det lilla är när cykelstället vid tåget är överfullt och min cykel Blixten inte får någon värdig parkering om dagarna.

Biblioteket som har obegripliga öppettider. Samhällets övriga tider vidgas, öppet tidigt - öppet sent. Men inte biblioteket i Märsta.

Trafikljuset nedanför backen vid centrum som ofta blinkar gult. Har alltid gjort och kommer säkerligen alltid att göra.

Det förnyas genom att nya svindyra lägenheter byggs.

Men kursutbudet har avstannat eller aldrig existerat. Inredning, trädgård, keramik, teater och annan kreativ och inspirerande sysselsättning är bara att glömma.

Det som däremot inte får förfalla i glömska är Sigtunas historia, kyrkor och kurser om en å annan...gäsp...präst.

Lyckan finns ändå här - i Märsta, platsen jag är uppvuxen på. Här kan jag gångvägarna utantill, har badat med kompisarna vackra sommarkvällar, sovit över, gått på fester, övningskört, hittat på bus, ätit pizza mitt i natten, gått till Statoil för att köpa God Morgon juice och riskakor med smak av sour cream. Cykeln har fått punktering flera gånger, jeansjackan har luktat moppe och loppisfynden har varit flera. Jag har flyttat från och flyttat till.

Märsta är ändå platsen som saknar identitet.

Slutstation för tåget.

Nära till Stockholm.

Nära till Uppsala.

Nära till Arlanda.

Nära till fantastiskt mysiga Sigtuna.

Men Märsta är ändå Märsta.

Jag ser det stora genom att kunna promenera hem till mormor.

Jag ser det stora i att veta var jag hittar vårens första tussilago och vitsippor.

Jag vet exakt vart det stått gamla hus där jag hittat zinkbalja, patinerade lerkrukor och trälådor. Jag vet också var jag hittar gamla syrener som blommar i lila.

Jag ser det stora genom att promenera grusvägarna fram förbi Steninge slott, passera badet och sedan upp i skogsdungen förbi de gamla ekarna. Träden som stått där tryggt i flera hundra år.

Jag ser det stora i att komma tillbaka för att upptäcka att lyckans finns här. Precis här och det har den gjort hela tiden. Det har inte jag förstått.

Jag gör människomöten, så otippat men ändå självklart.

Jag träffade min nya vän här. Vi gick från bekanta till mycket goda vänner.

Vi sörplar soppa i hennes nya soffa, pratar, skrattar, reser, upplever, lever och dansar tillsammans.

Jag ser det stora för det är det här som kallas för livet.

Vill du lyssna istället? Jag har spelat in krönikan i ljudformat också. Varsågod: