Fredagskrönika!

"Ja, för tänk om hon säger det du inte vågar tänka"

JAA! "Madde, du är 25 år, du ska känna hunger - inte oro", säger Carolina till mig. 

NJA! Så kommer jag på mig själv med att känna oro och inte hunger. Känner mig proppmätt ibland. Fast sen hör jag Carolinas ord så blir jag sådär vrålhungrig. På livet. På det nya. På allt. 

NEEJ! Det här må vara världens bagatell. Men vad i helvete. Bara för att man köper en duschcreme som heter något i stil med "sport" ska det lukta herre och färgen på flaskan är blå eller svart. What the fuck? Jag sportar flera dagar i veckan, både raska promenader, spinning, yoga och body pump. Jag sportar som tusan och då ska jag väl kunna köpa en sporttvål utan att lukta herre resten av dagen. Fast i och för sig, en ganska så trivsam doft. Eller nåt.

Jag växer varje dag. Som människa. Igår var en morgon då jag njöt. Jag njöt av att vika mina kläder, rengöra handfatet, torka av diskbänken, bädda sängen, måla en gardinstång och sätta igång en tvättmaskin. Jag njöt för att jag gjorde det under total tystnad.

Jag kan gå hemma en hel dag utan att säga ett knyst, utan att lyssna på till enda ljud förrutom katternas tassande steg mot golvet.

Jag känner hur det drar kallt från balkongen men har inte hjärta att stänga dörren eftersom jag ser hur mycket katterna njuter av den friska luften. Tar på mig mina vita tofflor och hör istället mig själv tassa fram. Fortfarande i total tystnad.

Tystnaden är livsfarlig. Det tror många. Tystnad är förknippat med rädsla.  Många av oss är livrädda. Vågar inte ha tyst. På med tv:n, musiken, sorlet, verklighetsflykten, tidsfördrivet, avleda tanken, hjärtat, magkänslan och vips slutar livet. Livet finns eftersom man står i kö i mataffären, äter chips, tränar på gym, utbyter fraser med grannen, duschar, fönar håret, jobbar, tittar på tv, skvallrar, snackar lite skit och blir lite full ibland. Livet finns, ja, men det lever inte. R ä d s l a ! 

Jag var hos en spåkvinna i slutet av sommaren 2010. Då var jag besviken för att hon inte sa det jag ville höra. I samband med det möttes jag också av rädsla från andra människor. Det var någon som sa: "Tänk om hon säger att jag lever med fel man".

Ja, för tänk om hon säger det du inte vågar tänka, det du egentligen skulle tänka om inte sorlet från det så kallade livet som upptar din tid till att leva på riktigt.

Min grundkänsla i kroppen är glad och lycklig. Alltid. Det är faktiskt så. Det är den därför att jag låter mitt hjärta, min magkänsla, min själ, min andning, mina intressen, mitt umgänge och det fysiska livet samspela. Jag lyssnar inåt för att kunna stråla utåt. Det blev möjligt när jag vågade möta det som skrämmer livet ur människor - t y s t n a d e n . 

Jag orkade bara hålla ut.