Fredagskrönika!

Det har ganska precis gått ett år sedan mitt liv förändrades. 

Jag har klippt och klistrat i mina fredagskrönikor under året som gått.

Från mitt hjärta. Varsågoda.

Min kärlek till livet!

Idag; utstrålning, lycka, styrka och kreativitet.

Då; Hjärta krossat, desperation och sorg.

Hur får man ett  bra "avslut" på en kärleksrelation?

Går det?

Ska man träffas en sista gång, tacka för de åren som varit, önska varandra lycka till och sen skaka hand? Kanske till och med säga: "Jag förlåter dig" även fast man i det mest sårbara stadiet inte alls förlåter. Man vill snarare skrika och gråta helt hysteriskt på samma gång. I en svag stund vill man kanske skjuta sig själv i huvudet också. Bara för att det vore så skönt att dö.

I det där "avslutet" säger hjärtat istället: Älska aldrig någon annan mer än du älskat mig. Jag var faktiskt först, jag var faktiskt den enda för dig, jag var ju den rätta.  Trots att du valde bort mig, trots att du inte vill ha min kärlek längre. 

Jag vill inte längre ha din kärlek.

Istället pratar jag med okända människor om diverse onödigheter. Uppstår konversation så konverserar jag. Jag lever helt plötsligt i nuet och iakttar mig omgivning samtidigt som jag är delaktig i den.  

.

Promenerar från Gamla stan till T-centralen och möter blickar jag inte visste fanns men som helt plötsligt finns. Dom uppstår i några sekunder. Mellan man och kvinna. Häftigt.  

Kanske borde jag bry mig mer om omvärlden. Speciellt under valåret 2010. Kanske borde jag som jag alltid gör när det kommer till politik: känna nyfikenhet, spänning och provokation.

Att göra studiebesök Riksdagens salar har alltid varit betydligt roligare än något så urfånigt och trist som Skansen (gääääääsp). 

Jag vill propagera för ett större bildutrymme på bloggen, för ett fungerande mobilt bredband och att alla hyresrätter ska ha parkett och inte plastgolv. 

Många tar ton, rösterna är starka, åsikter hit och dit, alla vill synas, alla vill höras, alla vill framförallt framföra sitt präktiga jidder som kallas för åsikt.  Jag har börjat dricka smaksatt samarin. Jag dricker det när jag inte orkar med "politikwannabe-jidder". 

Min röst är inte så stark, den är tyst, men inombords hör jag den alldeles klart och tydligt. Den inre rösten är lika korrekt som när en politiker säger "herr talman" i plenisalen men samtidigt lika flummig som Tomas DiLeva.

När jag inte är ytlig på stan går jag djupt in i mig själv, skriver långa brev, skriver om ideér, utkast, funderingar. Jag skriver, jag tänker, jag resonerar, jag drömmer, jag fotar, jag promenerar, jag umgås med nya bekantskaper, jag tränar, jag kör bil, jag cyklar, jag pratar bebisspråk med mina katter, jag visar mig sårbar, jag bakar kladdkaka, jag njuter, jag unnar mig och jag lever.

Istället för Rut och Rot tänker jag på att det luktar gott i taxin mitt i natten en lördag men det vågar jag inte säga för det skulle vara så konstigt. Istället låter jag tystnaden vara ett faktum och lägger upp ett ganska meningslöst inlägg på twitter. Valåret blev bara egoåret. 

Min inre röst är inte alltid söt, den är auktoritär, bestämd, snäll, rolig, djup, omtänksam, kärleksfull och god. Jag tar det hela med ro.

Min värld är stor och liten samtidigt. Världen kändes liten och blev större när jag lämnade Märsta. Platsen jag är uppvuxen på.

Världen blev liten och Märsta blev stort när jag flyttade tillbaka några år senare.

Biblioteket som har obegripliga öppettider. 

Det förnyas genom att nya svindyra lägenheter byggs.

Men kursutbudet har avstannat eller aldrig existerat. Inredning, trädgård, keramik, teater och annan kreativ och inspirerande sysselsättning är bara att glömma.

Men Märsta är ändå Märsta.

Jag ser det stora för det är det här som kallas för livet.