Fredagskrönika!

"Sedan tänker jag att jag fan inte ska vara sårbar."

JAA! Ser genuint fram emot att få åka till Maria i Örebro. Jag tycker mycket om Maria och Örebro. Vi ska gå på bröllop. Så vackert! Kärlek, yeah man!

NJA! Jag får inte ihop hur en timme en vanlig tisdag känns som hundra år. Samtidigt känns en långhelg som fem sekunder. Ibland känner jag mig bestulen. 

NEEJ! Till att projicera och leta fel hos andra människor istället för att blicka inåt och betrakta sitt ego.

Jag beundrar människor som kan gråta utan att bli rödsprängda i ögonen. De torkar bort det salta och blöta från sina kinder för att sedan fortsätta leva som om det inte fanns några sårade känslor längre. I alla fall utåt sett. De kan åka och handla, slänga skräp på tippen, handla blommor till sina balkonglådor eller kanske till och med sträcka sig så långt att de kallpratar med sina grannar.


Jag kan bara gråta sommartid eftersom jag kan ta på mig solglasögon och då är det ingen som ser. Mina röda ögon alltså. Jag vill inte se rödgråten ut. Jag vill se normal ut. Fast det är tur att jag inte gråter så ofta. Men när jag väl gör det är mitt liv i en suddig dimma. Jag blir trött, matt och tycker mat är äckligt.


Om någon talar om för mig att jag ska sluta upp med att säga vissa saker eller sluta upp med att tänka så rätt och positivt hela tiden blir jag arg. Jag blir så arg att jag måste gå på en promenad. Då dundrar det musik i mina öron samtidigt som jag skriver elaka krönikor i huvudet. Jag tänker ut formuleringar som ska sätta dig alla dömande människor.  


Sedan tänker jag att jag fan inte ska vara sårbar. Jag ska fan aldrig vara beroende av någon eller något. Jag ska fan bosätta mig mitt ute i skogen med massa djur och växter. Inte en människa ska få kontakta eller tilltala mig. Låt mig vara för i helvete. Djur och växter är alltid så snälla.


Det är det snälla och kärleksfulla jag vill ha. Inget tjafs. Inget bråk. Jag vill inte bråka. Bråk är bara ett idiotiskt drag som idiotiska människor tar till. Bråk leder ofta till man bara skuldbelägger varandra. Till slut orkar man inte mer så då säger man förlåt, blir sams, lever vidare och så har själen återigen fått sig en törn. Till slut orkar man inte mer så då börjar man om. Samma bråk. Kanske med en ny person dock. Allt blir alltid detsamma. Det är så det blir när man gör valet att tänka och leva negativt.


Istället promenerar jag i en timme och tankarna försvinner. Istället tänker jag på vad jag ska laga för mat under semestern, hur många gånger jag ska bada varje dag i sommar, om jag ska baka bröd och hur många deckare jag ska se på tv sena sommarnätter och äta lösgodis. 


Så slutar jag tänka om mig själv när jag blir arg. Jag skäms nästan. För att jag blir så arg. För att jag tänker så mycket arga svordomar samtidigt. Jag blir arg när jag inte får vara glad. För jag är bara glad. Med halsont ibland. Så träffar jag Linda som kommer från stallet och då blir jag ännu gladare. Så ser jag Elias och han har nyligen klippt sig och ser riktigt cool ut i sin rutiga skjorta och glasögon. Ungefär lika cool som mig som också har solglasögon.