Gästkrönika!

Symaskinsblues!

Text: Kia Berglund

Idag ska det ske. Det är i slutet på semestern och det har gjort sig påmint då och då. En flyktig tanke men andra saker ha kommit i vägen - eller? Hmm...


Jag ska sy. Inte en sak ytan en hel korg är fylld av olika syprojekt. En byxa. Tunikor som skall kortas av (hoppsan, det innebär visst att jag måste klippa också).


Eftersom jag vet att kallsvetten infinner sig så fort jag tänker på nål och tråd har jag med mig ett par strumpor trots hetta i luften denna varma sommardag. Men jag vill inte glida runt med foten på pedalen till symaskinen.


Jag beger mig till min symaskinsassistent. Nåväl, nu är jag där.
- Är symaskinen trädd och klar? frågar jag
- Naturligtvis, svarar hon.


Nöjt ser jag att maskinen är färdigställd. Med rätt färg på tråden dessutom. Härligt!
- Har du på dig strumpor? fnissar min assistent.
- Jajamänsan svarar jag och slår mig glatt ner med min sykorg. Vänligt ler jag mot maskinen och klappar den försiktigt.


Nu lägger jag tyget tillrätta, trampar försiktigt på pedalen för att "känna av" hastigheten. Inget händer. Jag sneglar mot kontakten. Jodå, den sitter där den ska.
- Du kanske ska sätta på maskinen, tryck på den knappen, säger assistenten och ler uppmuntrande.
- Det finns en tygbit, om du vill kolla sömmarna, fortsätter hon och pekar på ett vackert randigt tyg.
- Finemang, svarar jag och börjar sy sakta.


Sedan lite fortare. Då hoppar tråden ur nålen, dansar omkring innan den landar långt ifrån tyget.
- Jaha ja, säger jag tappert och trär den igen.
Ett litet tryck på pedalen och nu går det undan. Det känns riktigt bra! Hej vad det går, vi är kompisar, maskinen och jag. Jag gnolar förnöjt.


När jag sytt en sida klart, vänder jag på tyget och blir förbluffad. VA? Inga undertrådssömmar? Vart tog de vägen?
- Kontrollera undertrådens spole och provsy på tygbiten, säger assistenten återigen uppmuntrande.


Assistenten förstår att detta kommer ta tid och börjar därför att klippa till tyg åt mig. Jag kontrollerar och provsyr. Allt är okej. Hmm. Det var nog bara något tillfälligt som störde flödet. Jag syr igen, tyst som en mus och då tar undertråden slut.
- Det blir till att spola, säger min assistent och småler.
- Jaså, svarar jag med svettiga fingrar.


Fördelen med svettiga fingrar är att man inte behöver slicka på tråden när man ska trä den igen. Alltid något. 


Jag syr med min rena strumpa på pedalen och maskinen spinner. Då hoppar tråden ur igen. 
Hack - hack - hack. Nu gör undertråden konstiga och lösa stygn. Vi undersöker, diskuterar och dissikerar och går till botten med problemet. 
Och HURRA, det fungerar, fast ingen vet riktigt hur det gick till.
- Vad mer kan hända nu? frågar jag min assistent. 


- Tja, det kan börja trassla om från börjar, frågar hon trött.


Just då lossnar pressarforten. Herre jösses, vad göra? Vi vrider och vänder och bruksanvisningen åker fram.
Efter fix och trix sitter den där den ska.
- Hur gjorde du? frågar assistenten.
Nu spinner maskinen och gardinerna blir färdiga. HA!


Nu ska jag byta färg. 
- Kan jag inte sy med vit tråd på det gråa tyget? frågar jag min assistent.
- Nej, det blir inte snyggt, svarar hon bestämt.
- Nähä, svarar jag moloket.


Det är inte lätt att sicksacka. Bruksanvisningen åker fram. Jag läser högt och assistenten börjar ratta på alla rattar. Det blir inte bra. Istället justerar vi trådspänningen med hjälp av en liten skruvmejsel. 
Sömmarna blir ändå inte bra. Assistenten är sammanbiten.


Jag börjar också vrida på rattarna, lite hit och lite dit. Och hoppsan, nu blir det fina stygn. Vi blir glada. Vid en närmare titt på den lilla tygbiten ser jag att den är full av sömmar, de flesta i märkliga i kringelkrokar.


Dansade stygn förgrenade hit och dit. Riktigt vackert tycker jag, kanske skulle man rama in den?
Den tanken är som bortblåst när min assistent frågar:
- Visst skulle du sy kuddar också? När ska du göra det?