Ursäkta jag är sen! Fredagskrönika!

En sågjävel och blockerad kreativitet!

JAA! Simning. Bästa träningen någonsin. Har blivit simtokig!

NJA! Jag längtar efter jul, att få åka spark och sätta upp julgardiner. Fast samtidig är jag skitglad över att vintern inte är här.

NEEJ! Stress förstör allt. Särskilt kreativitet. Utan kreativitet blir man olycklig. Huva ligen.

Blockerad.

Blockerad.

Blockerad.

Egentligen vill jag leva i mitt perfekta hem, med mina pyssel, mina egna tavlor (som jag inte målat än), mitt svarta piano (som jag inte äger än), gå långa promenader med min vita golden retriever Ragnar (som enbart existerar i drömmen). Jag vill leva i ett omedvetet skapande, där vardagen flyter samman med kreativiteten.

Det kreativa och inspirerande ska vara just mina lantliga frukostar, kanske att jag formar en elegant skruv med kaviar på frukostsmörgåsen, sätter mig vid mitt skrivbord och klipper i vackra papper och formar fina saker.

Jag vill kliva i mina stövlar, blicka upp mot himlen och tacka livet. Tacka för allt fint, för allt värdefullt.

Jag tycker om mitt vikariat på förskolan, det finns en sådan klok kvinna där. Hon lär mig mycket. Hon hjälper mig att tyda min själ och mina drömmar. Jag känner mig så tacksam för att hon är så ärlig och varm. 

”Du borde bli präst eller psykolog för kärleken bara lyser i dina ögon” säger hon.

En dag säger hon: ”Jag drömde om dig i natt, fast jag har glömt vad den handlade om”.

Jag blir glad att hon drömt om mig men besviken att hon inte minns. Jag vill ju veta, få en ledtråd, något att spinna vidare på. Inte då. Inte den här gången.

Jag får flera råd: ”öppna ditt hjärta ännu mer Madeleine, du måste vakna, det är något du missar”.

Jag tänker febrilt men inser i tanken att det inte lönar sig att tänka. Det enda som lönar sig i livet är att bli medveten om sin andning och ”se” naturen.

Så just därför vill jag kliva i mina stövlar, blicka upp mot himlen och tacka livet. Tacka för allt fint, för allt värdefullt.

Samtidigt blir jag så ledsen, så innerligt ledsen. Rentav förkrossad att jag vill lägga mig ner och hulka, gråta och bara inte leva en stund. Bara för att det går så mycket energi och kraft från mig, ut från kroppen, ut från hjärtat, ut från hjärnan när mycket tid går till att tvätta, hänga tvätt, sortera tvätt, dammsuga, torka av diskbänken, diska, laga mat, handla mer mat. Jag vill ju bara sitta där vid mitt skrivbord och klippa i mina vackra ark.

Jag vill gå min promenad med min trofasta hund Ragnar. Långa promenader, plocka kottar, plocka blommor, plocka mossa, plocka svamp, bada tillsammans varenda dag under sommaren, gå på marknader, ta en lur ihop och prata med katterna. Vara sådär bästa kompisar i alla lägen.

Men Ragnar finns inte, inte än, bara massa bankpapper som jag borde sortera in i min pärm. En bruksanvisning till bilen som jag absolut inte orkar läsa men som jag borde läsa. Jag startar, kör, bromsar, stannar bilen, kopplar i motorvärmaren och så var det bra med det.

Det är alldeles för rörigt överallt och själen blir stressad. Har velat inreda med en stubbe i ett halvår men det blir inte av. Suckar tungt. Hatar suckar. Speciellt när andra suckar. Suckar är så negativt laddade tycker jag. Somliga hävdar att det är skönt att sucka. Men det är då inte särskilt trivsamt att behöva lyssna på en suck.

”Sluta sucka för fan” vill jag vråla. Fast jag vet att är oerhört otrevligt att agera på det viset. Så jag håller käft och tänker att jag kan låta min ”hata-suckar-ilska få pysa ut i en text istället så nu får det bli så. Det känns lite skönt att göra min ”hata-suckar-ilska” bli offentlig.

Nä, snart tar jag en vanlig jävla såg, går ut i skogen och skaffar mig en egen stubbe. Så att jag blir sådär redig och kreativ som mormors mamma. Amen.