Fredagskrönika!

Fattar ni? Inte?

JAA! Baka! Så fruktansvärt roligt att julbaka. Jag går runt och pyntar varenda dag. Njuter!!!

NJA! Jag skulle kunna göra hur mycket julgodis som helst men jag måste hejda mig en smula.

NEEJ! Att hamna bakom buss 570 då man kör bil och bara vill komma hem och tända ljus. Hopplöst läge. En skitsak jag ville få ur mig. Punkt.

Jag älskar att festa. Svepa en shot, dansa, ha efterfest, bara känna ruset. Jag älskar det. Jag tycker det är skitkul faktiskt. Ibland. Jätte ibland. Inte alls ofta. Det bryter av allt det präktiga, ordentliga, det vardagliga där man är så vuxen och sansad.

Men större delen av tiden vill jag vara inombords.  Jag vill inte vara ”iphonefixerad”, noppa ”ögonbrynenfixerad.” Ändå blir jag det. Ändå är jag det. Nu. Det är helt okej att vara det.  Fast jag vill vara mer än det.

För varför ska jag då leva om jag ska leva i en ”iphonevärld” och låta ytliga ting uppta min egentliga tid?

Tiden då underverk kan ske med själen. Så blir jag mentalt stressad och blockerad. Alltså ingenting blir gjort av det jag vill göra. Såsom att måla en teckning med vattenfärg, dra slippapper över ett bord och måla lite grann.

Så då beslutar jag mig för att skita i alla bestyr en vardagskväll, bara ligga i soffan, ta en lur och fika med en kopp kaffe och kaka. Då blir jag skitglad och tycker livet känns kul. Så då rusar jag upp och pysslar och blir genomlycklig.

Så äter jag mysfrukostar med min sambo. Vi dricker färskpressad juice, kokar gröt, bakar bröd och fikar.

Vi tittar på ”Det okända” tillsammans, badar i simhallen, stöttar varandra , lägger oss tätt intill varandra och pratar om våra projekt. Saker vi ska göra, bygga, måla, fixa och göra tillsammans.

Så kommer jag på att kärlek är grunden till ta me tusan allting. Det är så kul och härligt att leva vi två.

Jag känner kärlek till naturen, den är mycket stark. Jag vill ha min tid för eftertanke och grubblerier. Det enkla. Det enkla blir svårt då man jobbar och dessutom ska leva mycket socialt. När ska man då faktiskt hinna tänka och känna efter? Vad vill jag göra nu? Idag?

Vill jag dricka ett glas äppeljuice? Vad säger min kropp idag? Egentligen? Nä, precis, man hinner absolut inte tänka det om man lever i ett. Därför älskar jag tystnaden och naturen. För kroppen och tanken signalerar precis allting.

Vi går runt är helt döva. Jag är helt döv. Blockerad. Fattar ni? Inte? Nä, hur ska man fatta någonting när man inte ens är medveten om hur man andas. Om man än andas.

Jag är kaxig idag. Så var det inte mer med det.