Fredagskrönika!

Vad tjänar du egentligen? Pensionsparar du? Knip käft, gå hem och var lycklig.

JAA! Att gå en långpromenad med Christer en helt vanlig torsdagskväll. Eller när snickarkillen visar upp sin egensnickrade verktygslåda med alla lådor och finesser. Jag tittar intresserat och säger: "mm, aaha, jaså, aa, vad duktigt". Hihihi. Charmigt och imponerande på samma gång! 

NJA! Att vara sjuk är trist. Men att ligga i soffan varje kväll känns rätt skönt på det mest lata sättet jag kan tänka mig.

NEEJ! Att vara förkyld och inte orka tänka när man kommer hem. 

Hej! Jag heter Madeleine, jag är 26 år gammal, jag bor tillsammans med Christer och katterna Melina och Malou i Märsta. Här är jag född och uppvuxen. Trots att det är en likgiltig kommun har jag ändå alltid haft en drivkraft svår att beskriva.

Jag har aldrig varit lat eller bekväm, snarare driven och nyfiken. Just den där nyfikenheten att vilja utbilda mig till journalist, gå roliga kvällskurser, sjunga i kör, prova nya träningsklasser på gymmet, ta körkort, våga söka läskiga jobb som man ändå inte får men ändå. Att våga vara öppen och närvarande i möten med andra människor.

Nyfiken har varit ett bra ord tills jag kom på att nyfikenhet också kan vara så brutalt känslokallt och äckligt.

Det finns två sätt.

-Hej Madde, är allt bra med dig idag, du ser lite sliten ut?

-Va? Gör jag? Jaha, okej… (genast blir man sliten, får värk i vaden och det har man aldrig haft förr och vips står man och gäspar).

- Hej Madde, hur mår du idag?

-       -  Jo, jag mår faktiskt jätte bra, jag var på spinning imorse och efteråt blir jag så lycklig i hela kroppen. Jag klarar vad som helst efter morgonpassen på gymmen.

När den nyfikne typen inleder en så kallad fråga med ett påstående, lägger denne orden i munnen på en.  Helt plötsligt är man sliten fast man från början kände sig genomlycklig och går och tänker på ett rart sms man fick tre minuter tidigare. 

Egentligen har jag inte alls ont i vaden eller är inte det minsta trött. Men en kommentar kan framkalla iscensatta känslor och krämpor.

Ställer man däremot en öppen fråga; hur mår du?

Kan ett svar leda till en dialog där man genuint är intresserad av en annan människa. Svaren kan bli allt annat än ”sliten”, snarare ”sprudlande nykär", då man bara legat och pratat om allt och inget en hel natt. 

Hade man varit intresserad istället för nyfiken hade man fått veta det. Den nyfikne hinner aldrig få veta så mycket för den nyfikne är alldeles för nyfiken för att hinna vänta ut de värdefulla svaren.

Att ställa en ledande fråga är det sämsta, därför är det bästa om alla parter bara hade hållit käften från första början. En meningslös konversation är bara meningslös och ingenting annat.

Förmågan att hålla käften är det däremot inte alla som kan.

Att bli överröst med tio nyfikna frågor samtidigt är ofta ett tecken på genuin nyfikenhet som bygger vidare på att kunna skvallra om det på nästa tjejträff.

Att däremot ställa en fråga, ha ögonkontakt, föra en dialog, känna in energin och ställa en eller två följdfrågor. Däremellan bolla tillbaka en fråga eller två. Lan den andre personen relatera till detta ämne och berätta något personligt? Inte? Nej, då försöker man istället sätta sig in i problemet eller situationen. Visa sin öppenhet och personlighet kan blott ske genom intresse och aldrig genom ytlig nyfikenhet och kontrollbehov.

Att komma fram till mig och säga: Hej, Madde, är allt bra eller? Jag hörde att du ska till tandläkaren? Har du hål eller? Du verkar ju fika rätt mycket om man läser bloggen? Har du råd att gå till tandläkaren den här månaden? Bleker inte du dina tänder också? Är det inte det jätte farligt för emaljen? 

Fast du vill väl att allt ska vara vitt, eller? Vad skulle du säga om du kom hem till mig, jag har en röd fondvägg? Du kan få komma hem till mig och ge mig tips om du vill? Fast du kanske bara inreder lantligt, jag gillar mer modernt. Fast jag skulle vilja ha det lantligt om jag hade ett landställe, fast jag har inget landställe. Vad betalade du när du hyrde ett torp? Är inte det dyrt? Vad tjänar du egentligen? Pensionsparar du?

Då gör man följande: man iscensätter ett leende, blinkar en gång, nickar och säger: Ja du, det kan man undra. Sedan sätter man punkt. Och beblandar sig aldrig in i en konversation som denna. Nu något överdrivet men ack så vanligt. Knip käft, gå hem och var lycklig. Punkt. Hejdå.