fredag 7 december 2012

Fredagskrönika!



Äsch, det händer inte mig och min bil - allt hände, så krockade jag också!


JAA! Alla kompisar som berättar att dom ska ha barn. Babyboom i vänskapskretsen. Så himla kul!
NJA! 
NEEJ! Depression uppstår i samband med besök på Plantagen i Märsta. Råttor på Ica Maxi inne i butiken och kackerlacka på lilla Icabutiken.  Yes! Vilken kommun! 

Äsch, det där händer inte mig, skrev jag.
Jo, det hände mig, så krockade jag med bilen också.

Det var när jag köpte min bil för över ett år sedan som jag hade höga ambitioner om att jag skulle lära mig kolla olja i bilen. Med en sticka i den ena näven och en gammal skitig trasa i den andra, göra ”hmm” ljud och vara en riktig bilägare.

Jag skulle köpa  startkablar, vilket jag gjorde, för att sedan lära mig använda dom om något mot förmodan skulle hända min bil. Jag lärde mig aldrig det trots att det hände förstås.

Jag skulle så mycket med min bil.

Jag har hunnit massor. Jag har hunnit stå bredvid Christer när han kollar min olja, försökt memorera hans rörelser. Nej, det fastnar inte.
En mörk eftermiddag startar inte bilen. Nähä. Provar igen. Inget händer. Död. Stendöd.

Hallå? Bilen? Vad är fel? Den svarar inte. Men. Jaså. Nähä.  Ringer i panik. Batteriet är slut. Finito. Bye bye! Bogseras bort? Aldrig. Törs inte. Nänänä, inte jag.  Christer väljer ut ett nytt jag kan köpa. Jag köper det. På stört. Dagen efter går min bil som en klocka igen. Ger bilen nervösa komplimanger. Lättad.

Jag har vågat använda tutan en gång men svurit till förbannelse desto fler.

Står på bensinstationen. Måste tanka, det har lyst rött ett tag nu. Hur många mil var det jag kunde köra innan bilen stannar? Att jag alltid glömmer… 

Får inte upp tanklocket. Vrider och har mig med nyckeln. Nej, inget händer. Stumt. Får åka därifrån. Vågar absolut inte fråga någon tanka-bilen-expert om hjälp.

Med min parkeringsruta i sikte händer det jag inte trodde kunde hända. Jag krockar. Vips har en bil backat ut, in i bilens sida och jag trycks mot garageporten. Det känns som om att jag blir inträngd. Nu är det kört med bilen tänker jag och rynkar ögonbrynen. Tvärstannar, smäller igen dörren, tittar på min bil.

Det här ser inte bra ut . Försäkringsbolag, verkstad, oro, bilen var borta i evighetslånga dagar. Saknade min blå bil och när dom ringer från verkstaden är det ett kärt återseende. Inte mellan mig och den jobbiga pratkvarnen på verkstaden. Utan mellan mig och bilen. Underbara bil.

Mina däck var slut, såväl sommar som vinterdäck. Jämmer! Däck, sådant vet jag inget om, vill att Christer bara ska lösa det så att jag kan backa, köra, växla, blinka, parkera.

Precis som när Anders i Arga Snickaren på Kanal 5 säger att kvinnorna måste vara engagerade i sina husbyggen måste jag nu vara engagerad i min bil. Det låter rimligt, det låter faktiskt som den naturligaste saken i världen. Fast också som den allra svåraste.

Så jag klurade ut på en höft hur många kronor jag var beredd att punga ut för nya däck. Skulle jag ha dubbar eller inte? Vilken verkstad åtar sig jobbet för att lägga om internetdäcken på fälgar?  Jag engagerar mig, Christer också, till och med med svärfar.

En morgon ska jag köra ut min bil från garaget. Lätt som en plätt tänker jag. Men låset i garageporten har frusit fast, det är tvärstopp. Å nej! Tittar på klockan. Promenerar till jobbet i mycket rask takt. Älskade ben, vi går och går.

3 kommentarer:

mitt liv som jag sa...

Haha, tack, vilken underbar läsning jag fick såhär på fredag morgon!

Ha en bra dag! Kram Jennifer

Anonym sa...

Hej Ett gott skratt fick jag av din krönika,du klarar allt.
Bra att du återkommer med tisdagstankar och krönikor!
Gillar ditt sätt att skriva. Du är bäst! kramar ugglan

Anonym sa...

Oj, vilken pulshöjjare att ha bil. Ha ha ha... men vad härligt det är när den spinner igång när man startar: Hej världen, nu kommer JAG! Ha en fin helg!
Kram Claudine!