Madde och Madde

Tidigare i veckan hälsade jag på hemma hos Madde. Ja, vi heter likadant. Madde var min närmsta arbetskamrat och vi blev gravida samtidigt. Så här fint bor hon. Hennes lille son heter Ted och min Tor. Lustigt!

Dom hade satt dit nya pardörrar. Vackra, eller hur?

Jag drömmer om just pardörrar. 

Jag hade sytt små ärtpåsar till hennes son Ted. Och till hans storasyster Tilde förstås. 

Madde fick såklart en burk med nyttiga frön och sånt. 

Trägolv överallt. Breda och alldeles genomlena brädgolv. Jag drog lätt med mina fingrar på det fast jag inombords bara ville omfamna det. Så u n d e r b a r t!!!

Fint. 

Huset var gigantiskt. När man trodde att det inte fanns fler rum så fanns det ett till...och ett till..och ett till...

 

Pampig stol och vacker tapet med ett riktigt drömskåp.

Jag körde längs en slingrig landsväg och Tor sov i baksätet. Det var på just den smala vägen man tvingades ut på av körläraren när man skulle ta körkort och öva att köra på landsväg. Med skräck blev man tvingad att köra 70 fast man ville köra 30 på grund av den smala vägen med tvära kurvor och dålig sikt. Nu åkte vi på just den vägen, jag och Tor. Körlektionen är ett minne blott och nu var vi på väg hem till Madde. Jag körde istället någonstans mellan 30 och 70 kan man säga.

Jag saktade in och sa "hejhej" till deras kor i hagen men dom hörde mig inte för jag satt i bilen med radion på. Men dom tittade på min bil och tänkte säkert "stackars sate".

Så fort jag ser en ko vill jag borra in mitt huvud i deras breda panna. Säga några gulliga ord och klappa dom kärvänligt. 

Jag vet inte riktigt vad det är med mig men jag älskar djur.

På något vis skulle jag trivas som allra bäst på landet. Slippa se grannars krukväxter avsedda för skugga stå i gassiga söderfönster. Man ser hur dom tynar bort. Sådant får mig både irriterad och ledsen. Stackars stackars krukväxt tänker jag alltid. 

Där och då tänkte jag inte på krukväxter utan på hur fint det var att ses. När hon slutade jobba några veckor före mig och födde Ted kändes det en smula tomt utan henne. Därför var det så fint att vi på något vis fick återförenas med våra små pojkar. 

/Madeleine