Min son Tor. Han behöver mig. Jag behöver honom.
Jag vill en tisdag klockan tre sitta på huk i dungen en
vårdag, möta solen strålar mellan musöron på träden, lyssna till kvittret och
plocka vitsippor. Jag plockar en i taget och Tor sliter bort tuvor. Det börjar
långt tidigare. Det börjar nio månader i magen. Det fortsätter sedan vid mina
bröst. Bröstmjölken, mina hjärtslag, mina andetag, min kroppsvärme. Det enda
som min bebis känner till. Trygghet. Anknytning. Kärlek.
Ändå är denna vackra målbild något som aldrig blir
verklighet för många bebisar som växer upp till små fina människor, det vill
säga barn.
Vi lever en modern tid. Men bebisar blir inte mer moderna
för det. En bebis har samma behov nu som
då. En bebis som bara vet om en tillvaro i en trygg mage ska lära sig leva i en
ny värld. Eftersom det är en modern tid ska bebisen lära det sig fort.
Jag står vid diskbänken hemma i köket, Christer kramar om
mig bakifrån. Hans skägg sticker som nålar men det är mysigt. ”Du och jag” säger vi alltid. Vi pussar varandra. Vi
berömmer varandra. Under fnissningar retar vi varandra.
Fast en bebis måste väl ändå begripa att mamma och pappa
måste gå på restaurang och lämnas bort för egentid tillsammans under livets
första och mycket nya månader?
Att kramas en onsdag eftermiddag i köket räknas inte.
I den moderna tiden ska väl minsann en bebis begripa att
mamma faktiskt inte direkt ska återhämta sig, läka fysiskt och själsligt när
den nya lilla familjen kommer hem. Nej, mamma ska bli smal när vi kommer hem
från BB. Den moderna bebisen förstår det va?
Ordet anknytningsteori och dess innebörd är främmande.
Mycket främmande till och med.
Men pappan då? Han ska väl ändå ta halva ansvaret i den
moderna tiden? Pappan är viktig. Jag som
mamma ammar barnets första halvår minst. Vilket gör det svårt att självförverkliga
sig själv. Det blir svårt att åka på spännande äventyr. I dessa diettider ska
vi istället flaskmata för pappan ska minsann också kunna mata. Det är mycket
minsann och väldigt lite vad bebisen har för behov.
Pappan får en magisk stund vid skötbordet, pappan sjunger,
pappa bär på barnet hud mot hud, pappan har bebisen i famnen och berättar vad
dom gör. ”Nu fyller glaset med kallt vatten till mamma, hon är törstig”. ”Titta
vad fin blomman är i fönstret”.
Vi är så inställda på ”minsann” att vi glömmer bort att
föräldrar fyller olika men ack lika viktiga roller.
Hussjukan slår allt som oftast till eftersom en lycklig
familj bor i hus. Visserligen till följd av att vi är överbelånade och måste
jobba heltid.
Familjen hinner och orkar inte umgås i det lyckliga huset
med två heltidsjobb, övertidslånga dagar på dagis, mamman och pappans jakt på
att vara smala och därmed bortlämnade på barnpassningen på
träningsanläggningen.
Det blir helg och vi åker till Ikea. Eftersom barnet är
nyfiken på livet, ställer fråga efter fråga så att mamma och pappa inte kan
tänka. Det maler i skallen. Därför är bacillbollhavet på Ikea alla tiders då
det är helg och barnet inte kan få leka av sig på dagis.
Jag vill leva ett enkelt liv. Jag vill ställa Tor på en
köksstol vid diskbänken. Ge honom en bordskniv och be honom hjälpa med att
skära sallad.
Jag vill att han står vid min sida och hjälper mig att fylla
och tömma tvätt vid tvättmaskinen. Låta honom trycka på startknappen.
Vi ska åka till Slottsträdgården Ulriksdal tillsammans för
att se om huskatten är där. Vi ska plocka penseér tillsammans i färger han
tycker är fina. Jag släpper mitt bloggego att enbart köpa vita. Vi ska köpa en
varsin glass. Jag väljer en med choklad, Christer med laktris och Tor blåbär.
Glassen kommer att börja smälta för Tor, han kommer bli lite irriterad på mig
när jag ska torka med servett.
Sockret då? Ska han äta glass? Det råder en sockerhysteri,
en sockerskräck. Då barnet absolut inte ska få tillgång till fikabröd eller
godis under några som helst omständigheter. Det blir så mycket socker ändå, brukar det låta.
En hembakad sockerkaksskiva och ett glas saft tillsammans
med familjen runt köksbordet väcker stor hysteri. Det gör det dock inte när vi
byter ut näringsrik bröstmjölk mot ett vitt pulver a la bröstmjölksersättning.
Eller när vi matar på med majskrokar för att hålla bebisen lugn till följt av
smörgåsrån och burkmat.
Nu ska jag lära mig att vara ifrån Tor. Den moderna tiden
hävdar att det är bra att lära sig i tid. Att jobba mot anknytningen, bojkotta
mina inskränkta modersinstinkter som sitter både i hjärta och mage. Den moderna
tiden har riktlinjer, dom är fyrkantiga så därför får jag inte göra några
utsvävningar.
Det blir svårt för mig att göra utsvävningar den första
tiden. Jag ammar mest hela tiden. Jag somnar nära min son och hans hand vilar
på mitt bröst. Jag är trött. Jag orkar inte passa på att blogga. Jag orkar bara
ligga här. Det tar på krafterna att amma så mycket men det ger något magiskt
tillbaka. Det här. Den här kontakten, närheten och kärleken. Jag läser
pocketböcker med en sovande bebis nära kroppen. Jag tänker på blivande
trädgårdsprojekt i Hälsingland. Men mest av allt ligger jag bara här. Med. Min.
Son.
Precis som min tanke var innan jag blev gravid, när jag var gravid
och när jag födde barn tänker jag fullfölja min magkänsla och mitt hjärta. Vara
tillsammans med min son tills tiden är inne för något annat.
8 kommentarer:
Underbart fint skrivit
kram ugglan
Å så bra skrivet Madeleine!
Önskar verkligen att barnets behov ska komma i första hand, tyvärr så ser ju det moderna samhället inte riktigt ut så. Tänker inte döma någon, bidrar ju själv till det;) Vet bara att jag kommer göra allt för att få tid med mina framtida barn. Vi som jobbar inom barnomsorgen ser ju ännu mer, barn nu för tiden har mycket långa dagar på förskolan pga att föräldrar jobbar mycket el behöver egen tid (oftast pga att de jobbar mycket dock)
Sen är det ju som så att det ser olika ut i olika familjer, man har olika förutsättningar och prioriterar olika. Det som är rätt för mig kanske inte är det för nån annan?
Nu skena jag iväg här:) Tycker du skriver mycket bra i alla fall:)
Ha en bra Söndag!
Kram Sofi
Hej! Ja, du är en fin mamma. Hoppas alla barn har det mysigt, får trygghet och känna glädjen av att vara med familjen. Håller med dig.
Det kan inte vara lätt att vara ensamstående med ett eller flera barn och heltidsjobb med ev resor.
Angående ikeabollarna tycker jag att barnen ska vara med familjen i butiken och känna sig delaktiga
låt barnen lägga i grejer i vagnen, hjälpa till och packa osv.
Barnen ska känna sig viktiga i familjen.
"gå på ditt rum och lek" skulle vi vuxna aldrig säga till en chef på jobbet. Fast då blir det ju till chefen -Gå härifrån, du STÖR mig.
Det är ju barnen som kanske ska ta hand om dig på äldreboendet...
Kram, kram på dig du kloka kvinna/mamma
Och hurra för alla goa pappor!!!
Claudine
Helt,helt fantastiskt skrivet.Jag är mamma och förskollärare.
Jag önskar att det fanns många fler som dig Madeleine. Tänk så lyckliga små barn det då skulle finnas. Blir ibland rädd när jag ser föräldrar skrika, svära och kalla sina barn för både det ena och andra.
Det känns som om jag skulle vilja skydda dessa barn men känner mig bara maktlös och ledsen då jag inte kan göra något åt det.
Lille Tor är så otroligt söt och ser så trygg och nyfiken ut. Härligt.
Kram från
Monica
Så himla bra läsning :)
Du är grym, kram på dig
Så underbart skrivet, fina fina Madde. Jag blir alldeles rörd här på andra sidan skärmen och jag håller med dig till 100%. Kärlek till dig och Tor!
Sara <3
Du Ä Bäst..Kram ;)
Skicka en kommentar