Så här tycker jag! Om att våga vara oytlig!

  

Det råder helt klart delade meningar kring om hur man faktiskt tar hand om sig själv. Jag säger inte att det ena är mer rätt än det andra. Däremot har jag funderat på det väldigt mycket.

Ofta blir jag väldigt ledsen på mig själv för att jag irrar omkring hemma. Jag står och steker mat samtidigt som jag laddar en ny omgång i tvättmaskinen och rycker upp torktumlaren för att vika tvätt. Samtidigt tänkte jag bara byta sängkläder lite snabbt. Sedan tillbaka till stekpannan och helvete det blev nästan bränt. Pust.

Så tillbaka till torkställningen och där hämtar min älskade mig. Stopp. Andas. En sak i taget.

”Kan du inte bara sätta dig ner på köksstolen och bara sitta, inte göra någonting annat än att bara prata med mig säger han”.

”Joo, absooolut, jag ska bara hänga upp det här”, svarar jag.

Så jag sätter mig ner på stolen och tycker han är så klok och fin. Han älskar att prata med mig och det gör mig glad. 

”Berätta något för mig”, säger han.

”Vad ska jag prata om då, frågar jag.

”Inte vet väl jag, vad som helst, bara jag får lyssna till din röst."

Så jag börjar prata med honom om något jag bara sorterat i min hjärna och inte uttryckt någon egentlig åsikt om. Men nu bubblar det inom mig. Nu blir det så definitivt jag vill sätta mig på en stubbe mitt i skogen i en stickad kofta. Där vill jag sitta och där vill jag stanna.

Osminkad och ful i somligas ögon. Men vacker och ren enligt andras. Om jag måste kan jag skita bakom en gran. Bara för att få vara hur naturlig jag vill. 

Jag kan krama ett träd hur hårt jag vill och jag är fortfarande lika fantastiskt älskad. Kärleken är precis lika stark som om jag skulle stå där i klackskor, utan stickad tröja och utan att ha behövt skita bakom en gran.

Rätt upp och ner sitter jag på köksstolen hemma och pratar om att ta hand om sig själv. Att det finns så delade meningar om tillvägagångssättet.

Ytliga och djupa.

Jag vet att man utåt sätt ger skenet av att vara perfekt så länge man noppar ögonbrynen, målar mascara på ögonfransarna, låter kläderna i garderoben förnyas, färgar sin utväxt.

Mja, det kan väl stämma. Det är blott en endaste bit i ett 1000 bitars pussel.

Att ta hand om sig själv är väl ändå att säga: "hej, jag älskar mig själv" och faktiskt känna det. Att ta hand om sig själv är att en gång hoppa över ett träningspass för att kroppen just den dagen skriker sova. Eller att tacka nej till något och istället våga välja något annat. Välja bort och lägga till.

Jag blir så fantastiskt imponerad av människor som utstrålar lugn, personlighet och ödmjukhet. Enligt denne fantastiska människa spelar ingenting någon roll för den har redan sin personlighet, sitt uttryck. 

Blott ett otränat öga kan låta sig förvirras av målade läppar och stylat hår. Bakom det, in i själen, till uttrycket och livet. Där människan lyssnar inåt, är ensamvarg, flockdjur, lugn, sprudlande, vad fan som helst. Den är helt sann med sig själv. Då spelar ingenting någon roll.

Personligheten lyser vackrare än mina röda läppar någonsin kan göra.

Därför blir jag så otroligt fachinerad av människor som lyser utan ett endaste kladd av smink. Bara en jumper i all dess enkelhet. Men det lyser så vackert. Det lockar mig. Det enkla. Det sanna. Det är att ta hand om sig.

Att gå till Hm och köpa läppglans kan varenda jävel göra. Att blicka inåt och finna något vackert kan endast den som lever i nuet och är helt sann mot sig själv göra. Det är unikt. Helt fantastiskt. Det lockar mig.

Så blir jag så varm när han sitter där och lyssnar på mitt resonemang. Så var det inte mer med det.