jag berättar om kärlek

Tre tappra rosor blommar kärvänligt fortfarande. Det känns fint att få blommor av den man håller kär. 

När jag träffade Christer var det ungefär som om att en förtrollning uppstod mellan oss. Han ville blänga på mig och jag ville blänga på honom. 

Då log jag och glittrade med ögonen. Då log Christer först med ena mungipan och sedan med hela ansiktet.

Han bad mig ofta att berätta saker, om mig själv, om mina tankar, om mina upplevelser av livet, om spöken, om universum, om min träning, ja om allt. Han tittade så på mig och tog in varenda bokstav jag sa. "Du har världens finaste röst" sa han. På något vis var det första gången i hela mitt liv som om en människa verkligen hörde på vad jag hade att säga. Någon som lät mig blomma och stråla samtidigt som jag berättade. Så därför berättade, berättade och berättade jag saker för honom.

Jag varvade djupa tankar med berättelser om min kärlek till grusvägar, sparkåkning på vintriga vägar, lena trägolv, stora glas med äppeljuice och syltkokning. 

Christer bjöd mig på middag nästan varje dag och vi satt mitt emot varandra i flera timmar och intog inte efterrätten förrän tio på kvällen då vi hade så mycket att prata om. 

När han skulle åka till snickarjobbet sådär fasligt tidigt strax efter fem på morgonen satt han bredvid sängen, titta på mig, log och sa att han redan saknade mig även fast han inte åkt än. Jag saknade honom och ville vråla till hela världen att jag var så kär att jag höll på att spricka.

Det var då i december månad för tre år sedan, när vi blängde på varandra som jag kände i varenda cell att den här människan vill göra mig lycklig, han vill imponera på mig, han vill ge mig kärlek och han vill ge mig allt. 

Det var bara det jag kom att tänka på när jag fotade tre tappra rosor som fortfarande blommar kärvänligt. 

/Madeleine