Presenter? Till mig? Japp!

Tor och jag (läs vi) fick så fina presenter av Camilla (Vita huset 28). Söta badskumsflaskor till Tor som han älskar att sortera, plocka och greja med.  Tips! Kolla in Camillas blogg, det finns många bilder från mitt hem och vår träff förra helgen. 

En fin glasburk med strössel. Blir perfekt till efterrätten jag tänkt göra på midsommarafton. Mums. En helt gudomligt vacker Madeleine-sked. Jag älskar den och har den framme som prydnad. Camilla är ju grym på pyssel och fix. Så därför har hon stansat in orden "Bon apetit". Det blir en snygg modern konstrast mot den i övrigt gammeldagsa skeden. 

Gullig tändsticksask som även den ligger framme lite malligt sådär. 

Värmeljus som jag nu lagt i en skål och ställt i köket. 

Glassformar till Tor. Vi ska göra "nyttiga" isglassar inom kort. Vad spännande. Dom här glassformarna var dessutom så pastelliga och somriga. I love it!

Att ha bloggträff här hemma var en jätte kul paus i våra liv. Livet i hus är verkligen toppen.

Även fast jag inte hade bråttom att flytta från lägenheten (hade kunnat bo där i flera år till) så var det helt rätt att flytta till det här huset. Det skulle bara ske helt enkelt,  för detta var helt enkelt meningen.

Jag älskar att tvätta jätte sent, hänga tvätt ute, äta mellis med Tor i solen, gunga på trägungan och få upp en sju helsikes hög fart, plocka syrener, hitta spegeldörrar bakom masonitskivor och ha så djupa fönsternischar att man kan sitta i dom (har provsuttit, hihi).

Dessutom bor vi så idylliskt vackert och jag har hittat små rara grusvägar ner till kyrkan och har finfina grannar. 

Jag trivs med ensamheten och tystnaden men ändå stormtrivs jag att ha Christers bror tvärs över vägen. Barnen leker, hoppar studsmatta, fikar runt mitt köksbord, gungar gungstol, glor när jag målar tak eller stirrar på Christer när han byter delar till vattentanken i pannrummet i källaren. Det är små små detaljer i vår tillvaro som får mig att tycka om livet så himla mycket.

Katterna, hur går det? undrar ni nu. Dom kommer hem med möss, jag kan meddela samtliga att det knastrar på ett högst obehagligt sett när dom krossar en gnagare i käften. Kvar ligger inälvor som snickarkillen får slänga bort med en spade. Dom har fästingar som aldrig förr. I övrigt galopperar dom likt hästar när man svänger in på gårdsplanen varje eftermiddag, visar magen och gör sig till. Om dagarna vilar dom i skuggan under en buske. Ibland ger dom sig ut på bilvägen. Då ropar och gastar jag som en galen människa. Det finns fartdårar som jag vill huta näven åt. Det kanske skulle klä mig som surkärring? Men jag är så rädd om kissemissarna. Dom verkar tro att den där läskiga asfalterade vägen är lika behaglig som grusvägen vid vårt hus i Hälsingland. Nej si, det är den inte. Så det är därför jag gör djuriska vrål från farstukvisten. 

Avslutningsvis konstaterar jag att det verkligen fördelar med att flytta till ett gammalt hus. Nämligen: trädgården!

Uppvuxna fruktträd, buskar, syrenberså, stora plantor av pioner och ängar av prästkragar. Jag kan inte annat än tacka livet att just jag får vara Madeleine. 

/Madeleine