Det blir så fint i Tors rum. Vi är på god väg. Vi har spacklat, grundmålat väggarna i vitt flera varv och avslutningsvis har den fått sin ljusgrå färg. Alla snickerier så som lister, karmar och foder är vitmålade.
På alla dörrar har vi slitit bort masoniten och färgen har tagits bort med en värmepistol och sedan skrapats bort. Vi tyckte resultatet blev så snyggt att dörrarna ska få vara lite ruffiga mot allt det nymålade.
Alltså jag älskar det ljusa och patinerade. Helt naturligt dessutom. Vi har inte lutat av dörren.
I det lilla hålet ska Tor ha sin säng. Han har själv pekat ut platsen han ska sova på. Rart.
Det här är detaljer som jag diggar. Detta gör ett hem personligt. Små söta haspar. När vi är här uppe och renoverar har vi alltid fönstren öppna. Man fäller ut en sådan där pinne som man hakar fast. Ni fattar va? Mysig känsla. Konsten att uppskatta det lilla i detta stora universum.
Just nu håller golv på att läggas in i Christers och mitt sovrum. Jag protesterade till en början när Christer ville ha ekparkett. "Ek är inte jag" sa jag bestämt. "Ek är jag" svarade Christer.
Visst är det så att man måste möta sin partner på halva vägen och lite till ibland för att få igenom andra tankar och ideér. Vid närmare eftertanke så är det inte så tokigt med ett ekgolv av god kvalitet. Tidlöst. Fast när det börjar gulna måste vi vidta åtgärder. Någon måtta får det vara. Hihi.
See you!
/Madeleine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar