Berglund tycker till!

Hus nr 2.

Första sommaren i Hälsingland. Här i hus nr 2. Christer linoljesåpar golvet. 

Hittade en groda i rabatten.

Älskade bron. 

Hugger oss en egen gran på egen mark. 

Jag åker på min spark Kicki. 

Första våren i huset. 

Vi var så vansinnigt nykära. 

Nymålat tak och nytapetserat (svärmor hjälpte mig för hon är världsbäst på att tapetsera) och plastmatta utriven. Här slipade jag golvet tills det svartnade för ögonen. Då kom jag på att det kanske var bra att ta en paus så det gjorde  jag och hoppade i plurret. Jag minns att det var en varm kristihimmelfärdshelg. 

Fy faskiken vad det sett ut i köket. Här var stora delar av taket helt ruttet och fuktskadat. Så Christer har forslat bort massor av sågspån på vinden och byggde sedan ett nytt trätak som går ihop med det övriga friska taket. 

Fönster färdigkittade. Här målas fönstren. Tallarna där bakom är nu ett minne blott. 

Fiskar i båten.

Total tystnad förutom bjällrorna får korna i hagen. 

Mamma hälsar på. Vi åker på loppisrunda. Här äter jag piggelin i Gäddvik. 

Christer brummar med sin moped. 

Sommar blir till tidig höst. Jag och mamma åker upp en helg för att gå på höstmarknad och plocka lingon.  Det som växer bakom mig är mangold, jävlar i mig vilken växtkraft.

Här är jag i Christer grävmaskin Atlas. 

Berglund tycker till om denna hushysteri...i Märsta..


Om man bor i Stockholms innerstad, det vill säga "inom tullarna" är man en lyckad typ. Det är flott må ni tro. Eller om man till och med bor "inom tullarna" i en våning, ojojoj, nu pratar vi status. Men för att bräcka tidigare nämnda bor man "inom tullarna" och i en vindsvåning, wow wow wow. Detta lägenhetsboende ifrågasätter inte en själ då man helt enkelt är alldeles förträffligt lyckad då man bor i lägenhet. 

Om vi då istället sätter oss på pendeltåget och åker till slutstationen hamnar vi i Märsta. Där bor jag. En kommun som heter Sigtuna kommun. Här är jag uppvuxen. Inget märkvärdigt, en djävla massa radhus, villor, änder som simmar i en damm, urtrist centrum, något uteställe som spelar dunka dunka musik och en flygplats som heter Arlanda förstås. Den är ju rätt stor i och för sig. Ni hajar grejen.

Märsta växer och med åren smackas det upp radhus efter radhus efter radhus. Bostadsbrist tydligen. Så byggnationerna ska gå fort som tusan. Inte som förr med hantverkskänsla.

Vi bor i lägenhet. I Märsta. Inte särskilt flott. En bostadsrätt visserligen. Men ändå. Lägenhet? Märsta? Vi har barn? Eeeeh? Dags att köpa hus pronto va?

"Ni har inte tänkt att köpa hus då?" den frågan är lika vanlig som när man var vegetarian och fick frågan: "Varför äter du inte kött?"

Ni förstår här i Märsta köper man hus, eller förlåt mig, radhus, man bara gör det. Det spelar ingen roll att tomten (gräsplätten) är lika stor som en balkong, man ska ha hus. Har man det inte får man garanterat frågan om ett eventuellt husköp kanske är i antågande. 

Husägare ska man vara! 
Men hallå!
Vi har ett hus. Det ligger i Hälsingland. Tomten är inte bara en altan, det är en stor tomt, en man kan ha tre grupper med utemöbler, partytält, en grävmaskin, badmingtonnät och rabatter på. Samtidigt! Jo det är sant. Vi är inte radhusägare utan HUSägare. Med skog dessutom. 

Vi har inget radhus i Märsta där vi smackat upp en fondtapet med blommor, snirkliga rankor och ränder på. Vi har ett hus som är från början av 1900-talet. Som från början var ett litet litet torp som var ett snickeri. Där fanns en snickare som tillverkade leksaker i trä som sedermera blev uppköpt av Brio leksaker.


I detta genuina hus har vi lagt om tak, installerat luftvärmepump och kamin, målat hus, kittat och målat fönster, fällt en djälva massa träd, klyvt ved, satt upp nya hängrännor och stuprör, grävt upp gigantiska stenar med traktor och grävmaskin. Vi har skottat snö tills kinderna är illröda. Vi har tapetserat, målat golv, målat lister, rivit golv, slipat golv, målat golv, rivit väggar, dragit in nytt vatten och avlopp, rivit kök, byggt nytt kök, klippt gräsmatta till dess förbannelse, inte grävt EN rabatt utan FLERA. Själva dessutom. 

Vi har vattnet alldeles bredvid, det forsar trivsamt, vi har en lite roddbåt vi kan ro ut med på sjön. Meta och kasta med spö. Med en kaffetermos och ett paket Ballerina original.

Varma dagar kan vi gå ner för våran alldeles egna badstege som jag och Christer förankrat helt allena.

På vägen ner till sjön har vi ett till hus, ett från 1800-talet med eldstad, pärlspont , munblåst glas med spröjs, trägolv och eldstad.  Helt plötsligt har vi TVÅ hus. 

Då vi kan vara i vårt hus vintertid kan vi om några år ta med Tor i slalombackarna för skidåkning då vi har nära till backarna. Eller åka längdskidor alldeles utanför husknuten. Eller spark. Eller fyrhjuling.  Eller blinka med ena ögat och få åka häst och vagn med världens bästa grannar som vi lärt känna. (Må vi alltid hålla kontakten).

Det är tack vare ridturerna alla sommarkvällar som jag hittar på alla grusvägar runt omkring. 

Ja, det är faktiskt så. Att jag väljer det här, genuina, äkta, själsliga framför det där radhuset i Märsta. Jag älskar vår lägenhet. Skäms. Inte. Det. Minsta.  

Men när vänner och bekanta köper radhus i Märsta blir jag så innerligt glad för deras skull. För deras drömmar, för deras små rara familjer, små och stora trädgårdsdrömmar, så fantastiskt kreativt! Jag blir glad i hjärtat. Tack gode gud att nya radhus produceras på löpande band så att fler familjer får uppleva sin hus och familjelycka. Jag gläder mig. 

Jag hoppas husägarna i Märsta gläds åt att jag älskar att vi bor i lägenhet och att vi får ha vårt paradis i Hälsingland. 

Det var det om det. Berglund har tyckt till. Tack för ordet.
Peace & Love